Kafkalik process om medborgarskap

Debatt Den blå-bruna regeringskonstellationens tankevärld har redan sipprat in i den svenska statsförvaltningen.

Vem ska vara svensk medborgare? Tidö-regeringens diskussioner om vem som ska få bli svensk medborgare, eller vem som ska fråntas sitt svenska medborgarskap, tycks redan innan det genomförts ha gett eko på flera nivåer i samhället.

Nyligen uppmärksammade Expressen (2024-11-28) och andra medier att Joel Kinnaman nekats svenskt pass eftersom det svenska medborgarskap han har sedan födseln ifrågasatts. Att genomföra en så kallad “medborgarskapsutredning” tycks dock redan vara en standardprocedur om man “bott utomlands” under någon period i sitt liv.

Jag är själv en av dessa suspekta individer. Jag har inte bara bott i andra länder än Sverige, till yttermera visso har jag två barn födda i andra länder, svenska medborgare sedan födseln genom att jag, deras far, var svensk medborgare gift med deras mor när de föddes. Sådan är lagen.

Hur detta skulle bidra till sonens “svenskhet” var oklart

När yngsta sonen (41 år) nyligen ansökte om nationellt ID-kort inledde Polisen en “medborgarskapsutredning” av honom. Den skulle visa sig omfatta även mig. Att jag varit gift med sonens mor kunde lätt verifieras, lagkravet för att den nyfödde ska erhålla svenskt medborgarskap. Barnets far ska vara svensk medborgare gift med barnets mor, om inte modern själv är svensk medborgare. Sonen ifråga har också varit bosatt i Sverige i flera längre perioder, också det numera ett krav att så sker innan man fyller 22 år.

Trots att de krav lagen ställer alltså var uppfyllda krävde Polisen en redogörelse för faderns, det vill säga mina, bosättningsorter. Hela livet, alltså både innan och efter sonens födelse.

Detta kunde kanske ha varit en legitim fråga om polisen ställt den till mig eller om jag misstänktes för något speciellt. Men varför skulle min son veta och tvingas redovisa min livshistoria för att fortsatt kvalificera som svensk medborgare? Nå, för att inte komplicera tillvaron, och eftersom jag inte har något speciellt att dölja, så gav jag honom en lista över de länder jag bott i och under vilka år. Hur detta skulle bidra till sonens “svenskhet” var oklart, men jag trodde samtidigt att saken därmed var utagerad.

Icke så.

Som svar fick sonen en begäran om att skicka intyg på att hans far inte innan hans födelse erhållit annat medborgarskap än det svenska. Polisen sade nämligen att de år jag bott i Peru och Bolivia “uppfyllde villkor för ansökan om medborgarskap” och att sonen därför var tvungen att skicka in originalhandlingar eller vidimerade kopior på upphållstillstånd, visum eller “utskrifter från ländernas folkbokföring där medborgarskap framgår”. Alltså, ett halvsekel gamla handlingar, autenticerade av Notarius Publicus, från två länder på andra sidan jordklotet.

Eller är det så att vi i Tidöpartiernas land egentligen alla alltid är skyldiga, så länge inte motsatsen bevisas?

Ett av dessa länder där sonen själv aldrig bott och ett annat där han inte för tillfället bor! Polisen gav honom en månad för att presentera handlingarna, annars skulle ärendet avgöras på “befintlig information”. Inget av detta krävdes alltså av mig, utan av sonen. Fast den “misstänkte” var jag!

Särskilt pikant är förstås den omvända bevisföringen: att uppvisa intyg på att något inte har hänt! Polisen redovisar inte heller något som indikerar att ansökan om annat medborgarskap skulle ha skett, bara att det teoretiskt skulle kunna ha skett. “Bevis” avkrävda av en annan person än den som i så fall utfört handlingen.

Rörigt? Njae, snarare steg in i en kafkiansk värld… Eller är det så att vi i Tidöpartiernas land egentligen alla alltid är skyldiga, så länge inte motsatsen bevisas? Sonen gick nu inte i Polisens fälla att resa till Peru och Bolivia och försöka hitta några femtio år gamla register, utan svarade bara: “pappa säger att han aldrig sökt annat medborgarskap”. Med detta tycks ärendet ha avslutats. Det nationella ID-kortet ställdes ut. Men att Polisen ställer frågor utan att någon brottsmisstanke finns och att de begär uppgifter bortom vad lagen kräver för ärendets avgörande – dokumenten hade uppvisats och finns i folkbokföringen – är ett övergrepp i sig. Omvänd bevisföring strider mot gängse rättspraxis.

Att Polisen verifierar det svenska medborgarskapet är naturligtvis legitimt, ingen hävdar väl motsatsen? Svenska pass och ID-handlingar ska naturligtvis bara utges till svenska medborgare. Men de frågor och krav som Polisen framfört låter nog för de flesta mer som ett dåligt skämt, inte som normal svensk myndighetsutövning. Här pratar vi då inte ens om Polisens resursprioriteringar i en tid när skjutningar och sprängningar rapporteras tätt.

Hanteringen är dessutom ny. Ett halvår tidigare hade sonen hämtat ut ett pass, inga frågor. Två barnbarn hämtade ut pass för tre år sedan, inga frågor. Jag hämtade själv ut pass och ID-kort i början av 2024 och inga krav restes på att bevisa att jag inte sökt annat medborgarskap. Frågan om vem som är ”svensk” och vilka krav som bör ställas på att få bli det ligger i tiden — och i Tidö.

Inte bara i Sverige, det är en fråga som upptar alla högerradikala partiers tankar runt om i Europa och USA. Det är därför svårt att inte se det som kallas “medborgarskapsutredning” som ett uttryck för att den blå-bruna regeringskonstellationens tankevärld redan har sipprat in i den svenska statsförvaltningen. Det kanske är i detaljerna som det stora mönstret framträder allra tydligast? Och det kanske bara är början? //Lars Bildt • 2025-02-03