Kalenderkvinnorna visar vägen

Än är vi bara i början av jämställdhetens kalender. Den samlade kvinnovreden över förtryck, förakt och förminskande via #metoo borde inte förvåna.

Med blicken långt borta, ansiktet bistert beslutsamt, eller leende och förhoppningsfullt: Under året har de mött mina ögon åtskilliga gånger per dag, kalenderkvinnorna i den anslående almanackan Systrar, kamrater!™, om arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer:

Den ryska socialisten och judinnan Angelica Balabanov, ständigt på politisk flykt, Naëmi Tvelin, taleskvinna för lantarbetarhustrurna, Lisa Tetzner, som skrev ungdomsböcker om barn i den berlinska arbetarklassen, Ella Jensen, agitator och fackordförande för danska tobaksarbetare, Ela Bhatt, indisk kvinnorättsaktivist och grundaren av SEWA, fackförbundet för fattiga utsatta kvinnor, är några som lyfts upp under året som gått.

Jenny Wrangborg decemberkvinnan syns snett från sidan med en mikrofon i handen. Den som hört henne deklamera sin poesi om tillfällighetsanställdas osäkra tillvaro »ser« henne lika mycket genom den intensiva rösten:

»Hon stod med tårar i kallskänken, kaffe under naglarna och tröttheten, tröttheten i en kropp som inte orkade mer nu.« (Kallskänken 2010)

Tolv kvinnor, tolv korta berättelser om ständig och outtröttlig kamp för jämlikhet och jämställdhet. Inga snörräta solskenshistorier, men ändå hoppingivande.

Nästa år presenteras bland andra Agda Östlund & Nelly Thüring, två av de fem första kvinnor som den 10 januari 1922 kunde inta sina platser i Sveriges riksdag efter över tjugo års kamp i den borgerliga och i den socialdemokratiska kvinnorörelsen.

Fotografen Nelly Thüring blev inför valet 1921 känd som en motorcykelburen agitator. Sömmerskan och socialdemokraten Agda Östlund säger i tidningen Morgonbris: »Vad jag kände liknade kanske mest ödmjukhet inför värvet, men det jublade inom mig: Det är ett genombrott du är med om!«

Vad dessa systrar i kvinnokampen lär oss, på olika sätt, är att blicken måste fokusera både långt borta och nära.

Under en väldigt väldigt kort period har kvinnor i en liten del av världen fått komma till tals, och blivit sedda som självständiga, subjekt.

Ofta hörs i debatten en förvånad motsats mellan kraften i #metoo och att den är så stark just i Sverige som ju är »världens mest jämställda land«.

Förutom att det inte stämmer, så är den mängd av vittnande röster som hörts inte alls förvånande. Mycket är uppnått, som exempelvis SCB:s lathund om jämställdhet visar varje år, och med uppdaterad statistik däremellan.

Men sett i några hundra års perspektiv, den moderna tidens historia , handlar det om en väldigt väldigt kort period, några decennier bara, där kvinnor i en liten del av världen fått komma till tals, och blivit sedda som självständiga, handlande subjekt.

Under årtusenden dessförinnan har kvinnor förminskats, reducerats och även i vetenskapen betraktats som halva män, en sämre sort. Namn på sina könsorgan fick kvinnan först för drygt 200 år sedan.

• Kvinnor i Sverige har ännu inte haft rösträtt i 100 år.
• Kvinnor upphörde att vara sambeskattade med sina män först 1971.
• Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden kom på allvar först under 1980- och 1990-talet då förskolorna byggdes ut.
• Uttag av föräldraledigheten är fortfarande oerhört ojämställt, 75 procent av alla föräldradagar tas ut av kvinnor, och hela 9 av 10 dagar för barn under två år. Där grundläggs en stor del av inkomstskillnaderna.

Det är bra att facket nu driver på för delat uttag och att regeringen i ett nytt förslag utökar antalet öronmärkta månader från tre till fem.

Även om stora inbrytningar görs för universitetsstudier, för läkare, kvinnliga chefer i kommuner och inom några andra områden så är det fortfarande långt kvar. Ägandemakten består, ledningsmakten består, inkomstskillnader, som fortplantas till lägre pensioner, består..

Men det går framåt: Långsamt, ökar kvinnors samlade inkomster av arbete och kapital.  År 2000 var kvinnors medelinkomst av tjänst 72,7 procent av männens. 2015 var det 80, 4 procent.

Allt fler män ser det som självklart att dela lika på arbete och ansvar. Samtidigt har alldeles för många män alldeles för mycket makt över kvinnor, alldeles för många strukturer gör kvinnan automatiskt underordnad.

Vi är bara i början på jämställdhetens kalender.

*Fotnot: Kjersti Bosdotter och övriga i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek började med kvinnokalendrar 2013, Planer finns på en bok. 

PS  Riktigt roligt att Fröken Frimans krig, SVT:s  miniserie om klass- och kvinnokamp i 1900-talets början kommer med nya avsnitt i julhelgen. DS