Debatt Vi är alldeles för många som har haft det alldeles för bra alldeles för länge. Det verkar ha gjort oss blinda för att det faktiskt finns barn där ute som är hungriga. Det skriver Haris Agic.
Bakom rökridån i den brinnande debatten om hungriga barn, deras föräldrar och den havregrynsgröt som de förväntas glädjas åt kan vi skymta konturerna av en ny helig allians – den mellan libertarianism och fascism. Detta kan verka absurt. Libertarianism förnekar samhällets betydelse och ser bara individer. Fascism, å andra sidan, föraktar individualism och ser bara nationen. Men grundförutsättningen för båda är villfarelsen om den fullkomliga individen.
I libertarianismen har varje individ rätt till sin fullkomliga frihet, utan inblandning av staten. Denna fullkomliga frihet förutsätter samtidigt att individen är god, välvillig, kompetent och till och med har ett gott omdöme. På så sätt är den libertarianska individen fullkomligt fullkomlig. I fascismen får individer sitt existensberättigande genom den fullkomliga nationens varande. Denna fullkomliga nation förutsätter genetiskt och ideologiskt rena individer som också är vid god hälsa, motståndskraftiga, starka och obevekliga i sin fullkomliga trofasthet till sin fullkomliga nation.
Vad är det för värld vi lever i när vi misstror hungriga barn och blickar med förakt mot deras fattiga föräldrar?
Dessa två fullkomliga individer – libertarianen och fascisten – är såklart kvalitativt väldigt olika men de har en viktig sak gemensamt: ingen av dem tycks ha några problem med att knuffa de andra ofullkomliga individerna nerför ett stup om det kan bidra till bevarandet av deras egen fullkomlighet. På så sätt kan antagandet om att ett barns hunger eller koppling till gängkriminalitet beror på hens föräldrars ofullkomlighet te sig som lika rimligt som antagandet om att individer från olika kulturer inte ska beblandas då den enas ofullkomlighet utgör ett hot mot den andras fullkomlighet.
Vi bevittnar, i detta nu, hur myndigheter runtom i landet rensas från chefer som brännmärks som ideologiskt ofullkomliga. Vi ser hur människor som brännmärks som kulturellt ofullkomliga nekas eller fråntas uppehållstillstånd och medborgarskap. Allt fler utvisas även. En del rakt in i dödens obarmhärtighet. Plötsligt kom jag att tänka på ”Välkommen till återvandringståget” som SD:s rättspolitiska talesperson Tobias Andersson skrev i ett uppmärksammat Tweet. Det ofullkomliga ska rensas för att ge plats åt det fullkomliga. Som när de starkare fågelungarna knuffar ut sina svagare syskon ur boet. Eller när vi beskär de svaga vinrankorna för att de starka ska frodas bättre. Ett elementärt drag i vår tids Zeitgeist.
Mot bakgrund av detta är det på sin plats att fundera, vad är det för värld vi lever i när vi misstror hungriga barn och blickar med förakt mot deras fattiga föräldrar? Allt pekar på att overton-fönstret har flyttats så långt högerut att polarisering inte längre beskriver en binär uppdelning i motsatta ytterligheter utan har kommit att bestå av en normaliserad ytterlighet på den ena sidan – där libertarianer och fascister verkar ha hittat en gemensam grund – och allt annat på den andra. Det gör det nästintill omöjligt att föra ett vettigt samtal om alla människors lika värde, mänskliga rättigheter, rättvisa och jämlikhet och, gud förbjude, maktstrukturer – för då är man direkt stämplad som vänsterextrem-intellektuell-elit-aktivist som skall tystas ned, avvisas, avskedas… ja även utvisas.
Att folk vars tarmar spricker av dyra årgångsviner, belugakaviar, Wagyu-stek och vit tryffel anser att de hungriga ska hålla käften och äta ris är knappast förvånande.
Människor ska inte behöva bära skulden för sin egen fattigdom. Nicolas Lunabba skriver i sin bok “Blir du ledsen om jag dör?” om hur svårt det är att ta sig an skolan och livet om man inte ens får ett ordentligt mål mat om dagen och om det brutna samhällskontraktet när vi misslyckas med att ge alla våra barn liknande förutsättningar samtidigt som välmående och välnärda vuxna fjantar sig med bisarra relativiseringar av de förtryckande klasskillnaderna. Sveriges Stadsmissioner har flaggat för ökad fattigdom bland barnen som inte kan äta sig mätta ett bra tag nu – någonting de ser i sin verksamhet dagligen runtom i landet. Att förneka det vore lika ohederligt som antiintellektuellt.
Att folk vars tarmar spricker av dyra årgångsviner, belugakaviar, Wagyu-stek och vit tryffel anser att de hungriga ska hålla käften och äta ris är knappast förvånande. Problemet ligger snarare i att de flesta ibland oss lever rätt lyxigt trots tuffa ekonomiska tider (som ju drabbar de som redan hade det sämst). Själv har jag aldrig smakat belugakaviar men har betalat dyrt för Kalixlöjrom, goda whiskeys, cigarrer, närproducerat ekologiskt kött och kan utan problem tillgodose mina barns matbehov med extra allt inklusive efterrätter mitt i veckan. Men det gör ont i hela mig att veta att det finns barn som inte ens kommer i närheten av allt detta. Hur kan vi prata om liknande förutsättningar? Alla människors lika värde?
Vi är alldeles för många som har haft det alldeles för bra alldeles för länge. Det verkar ha gjort oss blinda för att det faktiskt finns barn där ute som är hungriga. Som går och dreglar suktandes efter att få uppleva annat än ris samtidigt som andra barn har råd att äta napolitanska pizzor, lyxburgare, kräftor och avrunda med en god glass eller färskpressad juice närhelst de vill. Att vuxna relativiserar barns hunger med “ingen svälter väl…” är lägre än ännu ett lågvattenmärke – vi snackar Marianergravens avgrund av dokumenterat mänskligt beteende. Det är hög tid att vi en gång för alla gör upp med villfarelsen om den fullkomliga individen, alldeles oavsett vilken ideologisk tradition den är sprungen ur, och börjar uppbyggnaden av ett Sverige där vi är måna om och angår varandra.
Haris Agic, fil.dr i socialantropologi och strateg för demokrati och inkludering
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
