Nu behövs en ideologisk utrikespolitik mer än någonsin. Det är dags att höja tonläget mot Trump.
Blir förbannad och slänger luren i örat på Australiens premiärminister. Hotar Mexiko med militär intervention. Uppmanar amerikanska diplomater att rätta sig i ledet – eller byta jobb.
De första veckorna med president Donald Trump har varit som att vara åskådare när en särskilt enögd och narcissistisk elefant kutar runt inne i en porslinsbutik. 1876 formulerade den amerikanske poeten James Russel Lowell landets tillstånd som en »kakistokrati, till förmån för bedragare och på bekostnad av dårar«. Det snåriga grekiska ordet beskriver ett statsskick där de värsta, mest principlösa och minst kvalificerade människorna sitter vid makten.
Det är svårt att inte dra paralleller.
På omslaget till det första numret serien »Captain America« från 1941 besegrar hjälten Hitler med ett knytnävsslag. Bildspråket fångar känslan av stora delar av den amerikanska utrikespolitiken efter andra världskriget. USA intog rollen som en självutnämnd Leviatan som skulle skydda och befria mänskligheten från kaos och mörker.
Genom en mer eller mindre interventionistisk doktrin skulle kapitalism och ökad handel mellan länder, interdependens, luckra upp konflikter och få demokratin att blomma. Riktigt så blev det inte. Doktrinen har snarast producerat ett världssystem som ökar motsättningar inom och mellan länder.
Utrikespolitik handlar om att projicera verklighetsbilder, att producera en sammanhållande idé om hur världen borde se ut. Den nya amerikanska regeringen gör ett medvetet brott med landets diplomatiska och utrikespolitiska arv de senaste 70 åren. Alternativet skrämmer. Landet vänder sig inåt, inför rasistiska migrationslagar för att stänga ute muslimer och sätter »Amerika främst«, som president Trump hamrade in redan under installationstalet.
Det lågmälda diplomatiska samförståndet, om än tidvis poröst i kanterna, håller på att lösas upp inför våra ögon. Länder med auktoritära, populistiska och rasistiska regeringar bildar en ideologisk axel tvärs över västvärlden. Och då är det mänskliga rättigheter, inte minst för minoriteter och kvinnor, som ligger på huggblocket.
Det lågmälda diplomatiska samförståndet håller på att lösas upp inför våra ögon.
När den svenska regeringen för tre år sedan formulerade feminismen som en av ledstjärnorna för utrikespolitiken såg världen radikalt annorlunda ut. Ord som Brexit och Trump saknade betydelse. Samtidigt är det just nu en mer ideologisk utrikespolitik behövs mer än någonsin. När de små diplomatiska gesternas tid är förbi måste utrikespolitikens uppdrag definieras på nytt – och återuppfinnas.
Den 20 januari 2017 markerar starten på något nytt. Mer än någonsin behövs en svensk utrikespolitik som projicerar progressiva alternativ till auktoritär nationalism. Och ett tydligare tonläge. Det räcker inte att Margot Wallström »är bekymrad«. Tonläget måste höjas, skärpas. Stora och allvarliga historiska ögonblick händer ofta utan att vi hinner reflektera över dem. Under USA:s brutala krig i Vietnam var kritiken från statsminister Olof Palme skoningslös. Arvet förpliktigar.
Sverige måste dra en linje i sanden och visa att feministisk utrikespolitik är på riktigt. En första konkret åtgärd: kalla hem Sveriges ambassadör i Washington.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
