Källkritik botar inte brist på kunskap

ledare Det verkar som om källkritiken, som den bedrivs i svensk grundskola, har blivit en kritik där just kontakten med källorna har gått förlorad.

Igår firades källkritikens dag med pompa och ståt, bland annat på Kulturhuset i Stockholm. Det var verkligen helt i linje med tidsandan. För i dag, då skolan befinner sig i ständigt blåsväder, kunskapssynen är minst sagt relativistisk och läskunnigheten hos stora delar av befolkningen är i stadigt avtagande, har ordet källkritik blivit som en trollformel, ett magiskt »sesam, öppna dig«.

• Svenska barn och ungdomar kanske inte läser böcker eller dagstidningar längre, men de är jäkligt bra på källkritik.
• Svenska barn och ungdomar kanske inte längre har någon vidare tillgång till högkvalitativa uppslagsverk eller encyklopedier, varken i fysisk form eller online, men källkritik kan de.

Hur ska en förälder utan akademisk skolning, eller som invandrat, kunna hjälpa sina barn? Hur påverkas den redan stenhårt segregerade svenska skolan?

Vi är många som tycker att begreppet med tiden har blivit rejält urvattnat. Effekten av det hördes senast i de utmärkta inslag SR-journalisten Katarina Gunnarsson nyligen gjorde om betygskriterierna för Studio Ett. Tydligen har de väckt massor av ilska och indignation.

Det är lätt att begripa varför. I ett av inslagen beskriver till exempel en uppretad akademikermamma hur hennes barn på mellan- och högstadiet får hemuppgifter med pseudovetenskapliga frågor av typen:

»Hur har magnetismen påverkat världsutvecklingen?«, som inte ens hon, med en hel forskarutbildning i bagaget, klarar av att besvara.

Hur ska då en förälder utan akademisk skolning, eller en förälder som invandrat, kunna hjälpa sina barn? Och hur påverkar det i sin tur jämlikheten i den redan stenhårt segregerade svenska skolan, där föräldrarnas utbildningsnivå har blivit allt viktigare för barnens betyg?

Det verkar med andra ord som om källkritiken, som den bedrivs i svensk grundskola, har blivit en kritik där just kontakten med källorna ironiskt nog har gått förlorad.

Just nu diskuteras den så kallade Flynn-effekten.

Under stora delar av 1900-talet har västerlänningar fått allt högre poäng i tester som mäter intelligenskvoten (IQ). Förklaringen till detta är enligt den nyzeeländske statsvetaren James Flynn att både skolan och arbetslivet i väst successivt blivit allt mer rationaliserat och ställt högre krav på abstrakt tänkande – vilket i sin tur lett till smartare befolkningar.

Nu bryts trenden. Åtminstone enligt Flynn, som visar att IQ minskar i Norge, Danmark och Finland och att effekten på sikt kan bli mycket kraftig. Data för Sverige saknas helt, men brukar ligga nära grannländerna i mätningar.

Till Svenska Dagbladet säger skoldebattören, sparkade vicerektorn för kritiserade KI och hjärnforskaren Martin Ingvar att han tror sig se samband mellan försvagad undervisning, ökat tevetittande och försämrade IQ-nivåer. Resultatet av sjunkande IQ blir ett ökande glapp mellan generationerna. I de flesta länder kan, menar Ingvar, den yngre generationen mer än den äldre, men i Sverige är det tvärtom.

Är det alltså skolans fel att vi blir allt dummare – om vi nu blir det?

Nej, det finns inte tillräckligt med fakta för att bekräfta den tesen, inte heller finns bevis för att en återgång till vad entusiasterna kallar faktabaserad undervisning är någon optimal lösning.

Vad som istället krävs är ett tillnyktrande från synen på kunskap som någonting läraren inte kan förmedla, utan som eleven på egen hand måste tillägna sig genom eget sökande.

Källkritik innebär faktiskt att man måste lära sig vilka källorna är, och studera dem, innan man börjar utvärdera.