Kampen om de kulturella produktionsmedlen

debatt Makten att definiera vilka som är samhällsproblemen och hur de ska lösas medföljer inte regeringsmakten. Utan genom att besitta medlen för produktionen av idéerna i ett samhälle. Det är först när vänsterrörelsen inser detta som den kan konkurrera med de konservativa block som nu växer fram, skriver Mike Enocksson.

Det var författaren och doktorn i teoretisk filosofi, Lars Gustafsson, som 1981 formulerade begreppet ”Problemformuleringsprivilegiet” i sin bok För liberalismen, och hämtade inspiration till det från den marxistiske teoretikern Antionio Gramscis hegemonibegrepp. Kärnan i Gustafssons begrepp var att den som innehar problemformuleringsprivilegiet har rätten att kunna formulera vad som är problemet, och hur det ska lösas.

Länge hade socialdemokratin detta problemformuleringsprivilegium – men inte per automatik grundat i att partiet innehade regeringsmakten utan snarare i att partiet hade kontrollen över sina egna kulturella produktionsmedel. Enligt den marxistiske teoretikern Raymond Williams finns det nämligen två olika former av produktionsmedel – de ekonomiska och som oftast är de som vänsterrörelsen tar fasta på och utgår ifrån när det kommer till att definiera maktförhållandena i ett samhälle. Och så finns det även de kulturella produktionsmedlen. Det vill säga de medel som handlar om att producera de gängse idéerna, värderingarna och normerna i samhället. Det som formar det vardagliga tänkandet och det politiska – eller apolitiska – medvetandet hos samhällsmedborgarna.

Vänsterrörelsen måste lära sig hur det är att bli politiskt digitaliserad.

Även om ledarsidorna i Sverige tenderat att vara borgerligt präglade, och i synnerhet idag, så fanns det dock ett betydligt större utbud av just socialdemokratiska ledarsidor och tidningar i Sverige för några decennier sedan. De samlades under A-pressen, en tidningskoncern som ägdes av arbetarrörelsen. Vid sidan av detta hade även arbetarrörelsen också sitt eget förlag, Bokförlaget Tiden, som publicerade böcker utifrån med ett vänsterpolitiskt tema. A-pressen gick i konkurs 1992 och samma år såldes Bokförlaget Tiden till Rabén & Sjögren och gick senare upp i Norstedts. Arbetarrörelsen avvecklade en stor del av sina kulturella produktionsmedel samtidigt som nyliberalismen fick sitt grepp om det svenska samhället.

Sen dess har dock mycket hänt vad gäller kommunikationsteknologins stegrande framfart. Det som var gårdagens kulturella produktionsmedel kommer inte att vara aktuella som morgondagens kulturella produktionsmedel. Men samtidigt som arbetarrörelsen släppte taget som sina plattformar för att definiera problemformuleringsprivilegiet så har de inte ersatts av nya. Idag formas det vardagliga tänkandet och det politiska medvetandet på digitala plattformar. Här kan numera en enskild person få lika många följare som en av landets ledande tidningar. Alternativa mediaplattformar blir nya politiska propagandakanaler i ett polariserat samhällsklimat. Youtube-konton blir egna mediahus. Och det är de konservativa och nationalistiska krafterna som vet hur dessa nya instrument skall exploateras för politiska syften. Vänsterrörelsen måste lära sig hur det är att bli politiskt digitaliserad.

Den politiska kampen kan nämligen aldrig vinnas så länge det är motståndaren som innehar makten att definiera vilka som är samhällsproblemen och hur de skall lösas. Och den makten erhålls inte genom att regeringsmakten erövras, utan den makten kommer endast genom att besitta medlen för produktionen av idéerna, värderingarna och normerna i ett samhälle. Det är först när vänsterrörelsen inser detta som den kan utgöra en jämbördig konkurrent gentemot det konservativa och nationalistiska block som växer fram på den politiska arenan. Men den insikten måste komma mycket snart, innan det är för sent. Annars kommer den nyliberala hegemoni som vi fortfarande lever ersättas med något mycket mörkare och kallare.

Mike Enocksson, statsvetare och socialdemokrat