För 19 år sedan hittades Petra Kelly död. Partnern Gert Bastian hade skjutit henne i sömnen och sedan tagit sitt eget liv. Omständigheterna kring dödsfallen har aldrig riktigt kunnat klarläggas. De är liksom inbäddade i tvåsamhetens dimridåer. Men den sista tiden hade inte varit lycklig. I varje fall inte på det politiska planet. För Kelly och Bastian var ett tandempar i ett nytt politiskt parti: Die Grünen.
Den 25 år äldre Gert Bastian hade varit officer på östfronten och efter kriget avancerat till generalmajor i Västtysklands nya armé. Men bytte sida. Bastian var djupt kritisk till Natos utstationeringar av medeldistansraketer i Västtyskland och aktiverade sig i fredsrörelsen. Från att ha suttit på Nato-möten demonstrerade han nu utanför maktens militära sammankomster. Till skillnad från många andra i miljö- och fredsrörelsen var han ingen vänsterman. Han hade i över tio år varit medlem i CSU, CDUs bayerska ultrakonservativa syssling.
Petra Kelly däremot kom från vänster. Hon hade varit medlem i SPD och beundrat Willy Brandt. Men med efterträdaren Helmut Schmidt fick Socialdemokraterna 1974 en mer hårdför ledare. Särskilt beträffande försvarsfrågor och kärnkraft. Motståndet mot atomkraften seglade upp som en ny politisk konfliktfråga de här åren.
Militära frågor var av historiska skäl särskilt laddade i Västtyskland. Och landet var delat mellan öst och väst. Ett nytt krig skulle få förödande konsekvenser. Ett krig med kärnkraft skulle med all säkerhet leda till total utplåning. Denna klaustrofobiska geopolitiska situation ledde till att nya politiska skiljelinjer drogs upp. Och skapade en ny politisk rörelse. Den gröna rörelsen trädde in på scenen. Miljöfrågorna och ekologismen var förstås inga nya perspektiv i politiken. Men att de skulle kunna utgöra grunden för helt nya partier var en politisk sensation.
Många av aktivisterna i Die Grünen var gamla 68:or. Den etablerade arbetarrörelsen missade nu även de unga radikala freds- och miljörörelseaktivisterna. Petra Kelly lämnade SPD 1979 och var med vid bildandet av De gröna samma år. Hon blev ett av partiets första språkrör och satt i förbundsdagen till 1990, då partiet efter murens fall tillfälligt trillade ur Förbundsdagen. Hennes försök till comeback misslyckades. Hon blev inte språkrör en andra gång. Relationen till partiet kärvade.
Hon var den första gröna politiska superstjärnan. I en nyutkommen biografi ”Die Aktivistin. Das Leben der Petra Kelly” skriver Saskia Richter att Petra Kelly var en extraordinär företrädare för ett nytt politiskt alternativ. Hon höjde sig över alla andra som stod i närheten av henne (inklusive sin man). Tillsammans med de nya politiska idéerna tillförde hon alltid ”sig själv, sin person och sitt liv”. Hennes liv tog slut 1992.
Men den gröna rörelsen levde vidare och utvecklades. I Tyskland är de gröna i dag en etablerad politisk kraft. Partiet innehar regeringsposter i de flesta tyska delstater. De gröna partierna kom till som en biprodukt av de nya sociala rörelserna från 60- och 70-talen. Men till skillnad från arbetarrörelsen företräder partiet inte en specifik klass eller grupp. De gröna är i stället ett barn av kritiken mot industrisamhället och hämtar näring ur det moderna samhällets avigsidor. Idémässigt knyter partiet an till en civilisationskritik och utvecklingsskeptisk hållning som historiskt sett funnits både till höger och vänster. Som kan vara såväl radikal som konservativ. I detta avseende är den gröna rörelsen en hybrid. Vilket både är en styrka och en svaghet.
Die Grünen har ömsat skinn. Den gamla striden mellan ”fundis” och ”realos” tycks bilagd. Från att ha misstrott framtiden ser miljöpartierna numera utvecklingen som en möjlighet. På ett motsvarande gick socialdemokraterna i sin ungdom från motstånd till kapitalismen till att företräda en politisk praktik som både drev på den ekonomiska utvecklingen och skapade mer rättvisa inom det existerande ekonomiska systemets ramar. Samtidigt som den i sina bästa stunder höll liv i sin systemkritiska ådra.
Miljöpartiet i Sverige gör nu en liknande resa. Kritik mot industrisamhället och tillväxten kombineras med (eller ersätts av) en strategi för en grön modernisering och en miljöanpassad industripolitik. Nya språkröret Gustaf Fridolin hyllar liberalen Karl Staaff och vill erövra Mittens politiska rike. Detta är skälet till att Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström hoppat jämfota av glädje. Timbro har sedan länge kastat fuktiga blicka på Miljöpartiet. De lyckades ju göra om CUF och sedan Centerpartiet till ett nyliberalt annex. Och Timbros Marcus Uvell twittrade glatt när Annie Lööf presenterades som ny centerledare. Nu ska de gröna ”nyliberaliseras”.
Kortsiktig maktmatematik spelar också en roll. Den borgerliga regeringen har ingen majoritet i Sveriges Riksdag. Högern var tidigare föraktfull till allt grönt. Numera vill moderata politiker bjuda in miljöpartiet till regeringssamarbete, senast Örebromoderaten Kent Persson (SvD 8 september). Svenskans ledarsida följde förstås upp: ”Miljöpartiet på väg ut ur vänsterburen”. Det pågår en kamp om den gröna själen. Tidningen Dagens Samhälle understödjer detta borgerliga önsketänkande genom sin enkät bland lokala miljöpartister som visar att tre av fyra kan tänka sig regeringssamverkan med moderaterna. Men kommunpolitik är en sak och rikspolitik en annan femma.
Och i grundläggande fördelningsfrågor står Miljöpartiet närmare vänstern än högern. De värderingsundersökningar som gjorts bland partiets riksdagsledamöter bekräftar detta med all önskvärd tydlighet. Länge fanns en djup konflikt mellan miljörörelsen och arbetarrörelsen i allmänhet och fackföreningsrörelsen i synnerhet. Jobben ställdes mot miljön. Denna konflikt har nu avdramatiserats. Framför allt har arbetarrörelsen successivt insett att den gröna omställningen är vår tids stora utmaning. Detta var tidigare socialdemokratins blinda fläck. Omvänt har Miljöpartiet tidigare präglats av oförståelse för maktförhållandena i arbetslivet.
Mitten är en flyktig och föränderlig plats. Och den som byter från det ena till det andra politiska blocket tar stora politiska risker. Något det gröna Stockholmspartiet fick erfara för några år sedan. När partiet kom ut som liberaler och definitivt tog ställning för det borgerliga blocket försvann det snabbt. Väljarna hade röstat på något helt annat. Detta inser nog Miljöpartiets ledning fuller väl.
Och de grönas själ vårdar nog Miljöpartiet bäst själv. Både i Tyskland och i Sverige.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
