Prisökningarna har gjort att allt fokus hamnat på lönerna. Samtidigt visar såväl forskning som statistik att ökade löner inte nödvändigtvis gör oss lyckligare. German Bender föreslår att inflationen används som en historisk möjlighet att förbättra arbetslivet.
Vad gör oss lyckliga? Ekonomi är förstås en del av svaret, att ha råd med ett drägligt liv är avgörande. Ännu bättre mår vi om vi kan unna oss lite mer än det allra nödvändigaste.
Det går alltså inte att bortse från att lönen – som den huvudsakliga inkomsten för de flesta av oss – är en viktig delförklaring till vårt välbefinnande. Nivån på lönen kan dessutom ha betydelse för hur uppskattad man känner sig. Det är visserligen en mer subjektiv faktor, men inte desto mindre viktig.
Inflationen har inneburit reallönesänkningar. Innebär det att vi kommer bli mindre lyckliga nu? Inte nödvändigtvis.
Min kollega Daniel Lind gjorde för en tid sedan en överraskande observation: ”Trots att reallönerna har ökat rekordsnabbt sedan slutet av 1980-talet har andelen löntagare som är nöjda med arbetet minskat något och andelen som är missnöjda med arbetet har ökat lika snabbt som reallönerna”. I sin artikel illustrerade han detta med ett diagram som är värt att återpublicera:
Vad beror detta på? För att förstå det behöver vi söka svar utanför den ekonomiska forskningen och ta in teorier och metoder från psykologin, menar Daniel Lind. Han tror att svaren kan spåras i förändringar de senaste årtiondena, som gjort arbetslivet mer otryggt, osäkert, detaljstyrt och stressande.
Kanske är detta baksidan av att svenska fackförbund under precis denna tidsperiod målmedvetet – och med stor framgång – fokuserat på att höja de anställdas reallöner.
Kristider sporrar ofta innovation och uppfinningsrikedom
På grund av den kraftiga inflationen har våra reallöner nu backat till 2013 års nivå, vi har alltså redan tappat 10 års reallöneökning. Enligt Konjunkturinstitutets prognos kan vi vara tillbaka på 2021 års nivå år 2027, men det är en mycket osäker prognos.
De fackliga organisationerna inom industrin har aviserat att fokus i kommande avtalsrörelser kommer ligga på ökade reallöner och en högre löneökningstakt än snittet på dryga 2 procent. Det behövs både för att hämta upp den tappade köpkraften och återställa den sjunkande löneandelen. Risken är stor att det kommer ta ganska många år, särskilt om inflationstakten inte minskar kraftigt.
Att få arbetsgivarsidan att gå med på en markant högre löneökningstakt blir svårt. Dessutom brottas facken ständigt med risken att dels spä på inflationen, dels undergräva den svenska exportsektorns konkurrenskraft, vilket i längden skulle drabba oss alla.
Det är förstås frustrerande och något som ska prioriteras. Frågan är dock om det är rätt strategi att inte bara behålla utan kanske rentav förstärka de senaste årtiondenas starka fokus på lönerna.
Missförstå mig rätt: lön är och bör vara en facklig kärnfråga.
Men bevisligen är ökade reallöner inte tillräckligt för att vi ska vara lyckliga på jobbet.
Andreas Wallström, prognoschef på Swedbank, sa nyligen i Dagens industris podd Makrorådet att det finns en risk för att ”osynliga löneskillnader” ökar. Han syftar på faktorer som inte speglas i löner, utan i arbetsvillkor och välmående. De osynliga löneskillnaderna har ökat på senare år, kanske tydligast under pandemin när stora tjänstemannagrupper kunde arbeta hemifrån medan personer i arbetaryrken inte hade samma möjlighet.
Wallström föreslog i podden en för ekonomer okonventionell löneekvation: total lön = månadslön + trivsel – vantrivsel. Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att detta är ett annat sätt att uttrycka Daniel Linds slutsats: lönen räcker inte som förklaringsmodell för välbefinnandet i arbetslivet. Om inte annat framgår det av diagrammet ovan.
Den här insikten bör rimligen få konsekvenser för vad vi prioriterar. Och med vi menar jag inte bara vi själva som individer, utan även arbetsgivare, fackförbunden och statsmakterna.
Jag tror att det behövs en strategisk diskussion i fackföreningsrörelsen om att läget som uppstått på grund av inflationen kanske kan användas för att flytta fram positionerna på andra områden. Det minskade utrymmet för reallöneökningar kanske kan öka utrymmet för att förbättra villkoren för löntagarna, om det går att driva igenom åtgärder som innebär relativt små kostnader, eller kostnader som inte är inflationsdrivande.
Historiskt är det visserligen inte så det brukar gå till. Goda tider med låg arbetslöshet och reallöneökningar går ofta hand i hand med bättre arbetsvillkor. Men det är inte en naturlag och kristider sporrar ofta innovation och uppfinningsrikedom.
I argumentationen gentemot arbetsgivarna (privata såväl som offentliga) har löntagarna nu och de kommande åren tungt vägande skäl för åtgärder som ökar välbefinnandet under en period när man accepterar kraftigt urgröpta reallöner.
Dessutom kan fackförbunden påpeka att det skulle gynna arbetsgivarnas verksamhet, eftersom det finns starkt forskningsstöd för ett positivt samband mellan välmående och produktivitet. Dessutom tyder som sagt alltmer forskning på att det är en klok strategi om man vill göra sina medlemmar lyckligare i arbetslivet.
När vi nu kommer att få tvååriga avtal på plats i de flesta branscher menar jag att facken centralt och lokalt bör ägna sig åt intensiv idéutveckling. Vad vill medlemmarna att man kräver utöver löneökningar? Vad kostar det? Hur man kan förmå arbetsgivarna att gå med på detta?
Jag är väl medveten om att detta är frågor man alltid ställer sig, men nu finns en historisk öppning för omprioriteringar och möjligen en större mottaglighet på arbetsgivarsidan.
Om urgröpta reallöner under en period kan växlas mot bättre arbetsvillkor kan de dystra inflationsåren mycket väl utmynna i att kurvan över välbefinnande vänder uppåt.
German Bender, utredningschef Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
