FREDAGSKRÖNIKA År 2038, fyller Saltsjöbadsavtalet 100 år. Finns dagens modell där fack och arbetsgivare träffar kollektivavtal kvar då – eller har lagstiftning eller något annat tagit över? Att släppa facklig förbundsegoism kan vara en lösning, skriver Anna Danielsson Öberg.
På svensk arbetsmarknad brukar två avtal beskrivas som avgörande för hur fack och arbetsgivare samverkar.
- Det ena är Saltsjöbadsavtalet som träffades 1938.
Med det avtalet skapades en nyordning som innebar att staten tog ett steg tillbaka och överlät till fack och arbetsgivare att i avtal reglera en rad frågor.
- Det andra avtalet är Industriavtalet som träffades för 21 år sedan och som skapade ordning och reda i lönebildningen.
Att Industriavtalet står inför utmaningar har flera uppmärksammat, inklusive undertecknad i en tidigare krönika.
Men frågan är vad som händer i ett bredare perspektiv? Att risken för politisk inblandning har ökat är uppenbart. Alltså det som parterna ville undvika i när de skrev under avtalet i Saltsjöbaden.
I närtid handlar det om alla politiska löften som har duggat och duggar tätt från regering och opposition om satsningar på olika grupper. Löften om lagändringar i anställningsskyddet – och en utredning om strejkrätten – är exempel på andra politiska utfästelser som kommer att påverka parterna i närtid.
Men på längre sikt finns en rad andra hot. En som är rejält oroad över vad som kan hända i framtiden är IF Metalls tidigare ordförande Anders Ferbe. I en utredning som han gjort på uppdrag av Akademikerförbundet SSR ger han en tämligen pessimistisk bild av vad som väntar facken i framtiden.
Den stora och svåra frågan som ingen kan svara på är hur låg organisationsgraden kan bli innan systemet bryter samman.
Det främsta hotet är utvecklingen av den fackliga organisationsgraden, konstaterar han. I ett historiskt perspektiv är som bekant färre än någonsin med i facket i Sverige. När organisationsgraden var som högst i början på 1990-talet var 85 procent med, nu är det 69 procent.
Men den mest dramatiska utvecklingen har skett bland arbetare. Tidigare var ungefär lika många arbetare som tjänstemän med i facket. Så är det inte längre – 61 procent av arbetarna är fackligt organiserade jämfört med 73 procent bland tjänstemännen.
Skillnaderna är också stora mellan olika sektorer. Inom privat tjänstesektor är till exempel organisationsgraden låg bland alla grupper och även om den är betydligt högre i offentlig sektor, minskar den där också.
Den stora och svåra frågan som ingen kan svara på är hur låg organisationsgraden kan bli innan systemet bryter samman. Är det 50, 60 procent? Eller är vi snart där?
Vid en viss nivå kommer arbetsgivarna inte vilja träffa avtal och då ökar risken för politisk inblandning. Det kan innebära att statliga minimilöner införs eller att villkor på arbetsplatserna regleras i lag och inte genom avtal.
Den lösning som Anders Ferbe förordar för att få stopp på utvecklingen är mer fackligt samarbete. Det betyder att facken inom alla tre fackliga centralorganisationer borde samarbeta mer.
Fackliga allianser istället för förbundsegoism, skulle vara lösningen. Men frågan är hur sannolikt den typen av samarbete är?
Fackliga allianser istället för förbundsegoism, skulle vara lösningen. Men frågan är hur sannolikt den typen av samarbete är. Förutom samarbetet som sker mellan Facken inom industrin pågår väldigt lite fackligt utbyte mellan organisationsgränserna.
Några få förbund inom TCO och Saco samförhandlar och några förbund inom LO samarbetar.
Trots frånvaron av samarbete saknas inte frågor som dagens fackförbund borde eller skulle kunna hantera för att klara morgondagen.
- De fackliga protesterna har varit kraftiga mot regeringens sätt att hantera sjukfrånvaron. Men några omfattande gemensamma aktioner har det inte handlat om.
- Gemensamma ställningstaganden när det gäller lagen om anställningsskydd, åtgärder för att förhindra sexuella trakasserier och förbättringar av den psykosociala arbetsmiljön är andra exempel.
- Enklare sätt att bli medlem i facket är ytterligare något facken skulle kunna göra något åt.
- En annan fråga som engagerar många handlar om bättre möjligheter till vidareutbildning på jobbet.
Det är något de olika fackliga centralorganisationerna har diskuterat i åratal och haft olika förslag till – utan att bli överens. Och finns många andra frågor.
När facken inom industrin kände sig hotade gick de ihop och kom med nya och oväntade förslag som utmanade arbetsgivarna.
Kan det vara något för de fackliga centralorganisationerna?
Anna Danielsson är arbetsmarknadsjournalist och författare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
