Kan Sjöstedt göra en Werner i politiken?

fredagskrönika Vänsterpartiets misstroendehot mot Stefan Löfven och hans nya regering är inget nytt. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt lever under samma premisser som hans företrädare gjort under alla år och Sjöstedt blir för varje år alltmer lik den enda av dem som ställt saken på sin spets.

Jag vet inte om ni som är lite äldre har tänkt på hur Jonas Sjöstedt  börjar närma sig en look-alike av den tidigare vänsterledaren. Lars Werner. Men inte bara utseendemässigt.

När Sjöstedt skulle rättfärdiga att Vänsterpartiet idag kommer att rösta gult i dagens statsministeromröstning återkom han gång på gång till att Vänsterpartiet faktiskt kan fälla en socialdemokratisk regering. V släpper fram Löfven trots hans högeruppgörelse med C och L, men införs marknadshyror och försämras anställningstryggheten så kommer Sjöstedt att försöka fälla regeringen.

Han jämställde ett sådant läge med vad som hände 1990. På den tiden gick det att ta reda på stora saker inom politiken innan det blev presskonferens och jag hade ett av mina mera minnesvärda ögonblick som politisk reporter.

I morgonekot den 8 februari kunde jag avslöja att regeringen från och med denna dag ville införa lönestopp och att det från den 15 februari skulle råda lagstadgad fredsplikt. Den konflikt som varslats på det kommunala området skulle bara kunna pågå en dag om regeringen fick som den ville.

Regeringen föreslog också ett allmänt prisstopp för 1990 och 1991, förbud för höjda aktieutdelningar, kommunalt skattestopp, att arbetsgivarna skulle ansvara för de två första sjukskrivningsveckorna. Fick inte regeringen igenom krispaketet skulle den avgå.

Busschauffören hade P1 på och när passagerarna hörde mitt inslag slutade de prata,  började lyssna intensivt och undrade: Är detta möjligt?

Jag kunde också rapportera att den socialdemokratiska riksdagsgruppen stod bakom krispaketet och att stämningen i riksdagsgruppen varit närmast uppsluppen när finansminister Kjell-Olof Feldt presenterade paketet. Det hade applåderats, äntligen visade regeringen handlingskraft.
Krispaketet var något alldeles extraordinärt och på väg till Radiohuset upplevde jag något jag aldrig gjort vare sig förr eller senare. Busschauffören hade P1 på och när passagerarna hörde mitt inslag slutade de prata, började lyssna intensivt och undrade: Är detta möjligt?

Nej, det var det inte visade det sig. Det blev uppror i Vänsterpartiet och Lars Werner kunde inte göra annat än att förklara att partiets ledamöter skulle rösta nej varpå regeringen Carlsson avgick. Dock för att senare återkomma, men nu med Allan Larsson som finansminister. Något löne- och strejkstopp blev det inte.

Kan då samma sak hända igen i vårt nuvarande parlamentariska läge?

Den regering som Stefan Löfven nu ska leda har en svagare ställning än vad Ingvar Carlssons hade, men sannolikheten för att V ska fälla regeringen tillsammans med M, KD och SD är ändå mycket mindre.

• Dels därför att de två frågor Jonas Sjöstedt pekat ut, marknadshyror och ändrade lagstadgade turordningsregler i LAS ligger sent under mandatperioden.

Varför ska M och KD fälla en regering som gör det som det de tycker är rätt i sak när det ändå väntar ett ordinarie val runt hörnet?

• Dels därför att V inte har något bättre regeringsalternativ.

Jonas Sjöstedt var mycket noga med att betona att han inte vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Om Stefan Löfven blir avsatt har inget annat förändrats. Ett misstroende skulle förmodligen bara leda till att Löfven kom tillbaka igen. Precis som Carlsson 1990.

När Jonas Sjöstedt nu borstar upp sig är det framförallt för att visa sina egna att V inte lagt sig platt.

Men i verkligheten hade V:s ledamöter inga andra möjligheter än att rösta gult eftersom de inte litade på att C och L inte skulle ändra sig och släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Nyval var inget alternativ.

Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.