Kan Tory trotsa den politiska tyngdlagen?

Håkans Hörna Allt pekar trots allt på maktskifte i Storbritannien. 

Vädret kunde ha varit bättre. Regnet öste ned när Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak utlyste nyval. Medarbetarna ryckte inte ut med något regnskydd. Så det blev tämligen blött på hans förmodligen rätt dyra kostym. Inte någon bra början på valrörelsen. För den som tänker i termer av symbolik var det rätt talande.

Överraskande tidpunkt

Tidpunkten för valet den 4 juli var överraskande. Sunak hade ytterligare ett drygt halvår på sig att hålla valet. Varför just nu? Opinionsläget är ju extremt ogynnsamt för de konservativa. Tory ligger 20 procentenheter efter Labour. Det ser ut som ett ointagligt försprång. Åtminstone på pappret. Efter 14 års konservativt styre pekar allt på ett maktskifte.

Ja, varför? Det finns nog flera möjliga förklaringar. Hoppas Sunak med denna oväntade manöver kunna vända på spelplanen och åtminstone störa Labours resa mot makten?

Själva valrörelsen blir ändå lång med brittiska mått mätt – en och en halv månad. Sunaks politiska budskap var också väl förberett och helt i linje med tidigare konservativa kampanjer, som så ofta lett till valsegrar. Han varnade för att Labour kommer att höja skatterna. Han framhöll också att tillväxten har fått fart efter många magra ekonomiska år. Den konservativa propagandamaskinen ska förstås inte heller underskattas, särskilt som den backas upp av många högerlutande och skrupellösa medier. Kan Tory trotsa den politiska tyngdlagen?

Konservativa avhopp

En annan möjlig förklaring är risken för att hans interna kritiker avsätter honom i närtid. Det hände ju till sist Boris Johnson, som efter alla skandaler, all oreda och alla lögner tvingades bort under förödmjukande former. De senaste lokalvalen har varit dystra ur ett konservativt perspektiv. Ett annat orosmoment är de konservativa avhoppen den senaste tiden. När till och med mycket högerlutande ledamöter i underhuset tar steget över till oppositionen är det fara å färde. 

Det hände även inför valet 1997 då Labour kom tillbaka efter många år i opposition. Men då var det mer mittenorienterade konservativa parlamentariker som lämnade det sjunkande konservativa skeppet. Nu kommer avhopparna från riktigt oväntat håll, långt ut på högerkanten. Inget är sig med andra ord riktigt likt i brittisk politik numera. 

Är detta förklaringen till att det blir ett tidigt val? Bättre att ta valet nu och förmodligen förlora än att utsättas för en förnedrande palatskupp. Kanske är det så enkelt.

Tory i svårt läge

Eller är han är trött på alltihop? På alla trilskande partikamrater, det tuffa och krävande jobbet och alla kritiska journalister. Han är ju inte premiärminister för pengarnas skull direkt. Familjen Sunak har tillgångar på motsvarande nio miljarder svenska kronor. Han kanske vill ägna sig åt sina affärer i stället. Och tillbringa mer tid på godset i North Yorkshire. Där finns gym, yogastudio, tennisbana och pool. Bara uppvärmningen av poolen kostar motsvarande 170 000 kronor om året. Eller varför inte ta en flygresa till ett varmare land där det inte regnar på kavajslaget hela tiden.

Tory är i ett svårt läge efter 14 år vid makten. Under dessa år har fem premiärministrar passerat revy. Brexit förändrade i grund och botten förutsättningarna för den brittiska politiken. Det markerade slutet på David Camerons tid som premiärminister. Theresa May lyckades inte få igenom brexit. Boris Johnson däremot var hänsynslös och satte allt på spel 2019 då han fick en majoritet för en hård brexit, och rensade ut de som var ”mjuka”. Han efterträddes av Liz Truss som trodde att det var dags för ännu ett skattesänkarpaket, som marknaden dömde ut. Hon fick bara några veckor på 10 Downing Street. Men hon hann i varje fall vara premiärminister under två monarker. Hennes misslyckande öppnade för Rishi Sunak, som tidigare varit finansminister. 

Nationalistisk agenda

Under de här åren har Tory radikaliserats på ett sätt som påminner om de amerikanska republikanernas politiska resa. Det handlar inte bara om att Storbritannien lämnat EU med ett hårt och bittert avsked. Utan det är också fråga om en nationalistisk agenda och en politik och retorik som är invandringsfientlig. Ledande Torypolitiker fiskar väljare i detta grumliga vatten, en hel del har tvingats avsäga sig sina uppdrag efter tvivelaktiga uttalanden. Samtidigt har den brittiska ekonomin tappat fart sedan finanskrisen 2008, och brexit gjorde inte saken bättre. Tory har kort sagt radikaliserats och rört sig i en allt tydligare nationalistisk riktning. Brexit handlade i grund och botten om att säga upp relationerna med EU och ”styra sitt eget öde”. 

Tory är ett av världens äldsta politiska partier, rötterna går så långt tillbaka som till 1700-talet, men partiet bildades formellt en bit in på 1800-talet. Och har en snart 200 år gammal historia. Tory har också varit det överlägset viktigaste maktpartiet i Storbritannien. Under 1900-talet blev först Winston Churchill och sedan Margaret Thatcher betydelsebildande politiska gestalter, som format Torys berättelse och nationens egen självförståelse – för att inte tala om självförtroende. Churchill vann kriget. Men förlorade i fredstid mot Labour som började bygga en välfärdsstat. Thatcher bekrigade facket och den starka och stora staten. Det var ett ”krig” hon vann. 

Svårt dilemma

Under de senaste decennierna har en nationalistisk rekyl ritat om den politiska spelplanen i det gamla brittiska imperiets hjärta. Den nya globala ordningen var inte riktigt vad de konservativa hade tänkt sig. Den bilden har formats av en stark opinion påhejad av EU-kritiska medier och inte minst av Nigel Farages UKIP. Farages framfart förändrade dynamiken i Torypartiet. Partiet har alltid rymt en spänning mellan höger-mitten och höger-höger-orienterade personer och grupperingar. I den här nya politiska miljön radikaliserade nya populistiska ”folktribuner” Tory-partiet. Mönstret känns igen från andra länder, även från Sverige.

Allt detta har försatt Tory i ett svårt politiskt dilemma. Alliansen och balansen mellan mitten och högern i partiet har blivit allt mera skör. En prognos är nog ändå att partiet kommer att överleva och återhämta sig någon gång i framtiden. Men det kan ta tid. Efter Tony Blairs jordskredsseger 1997 förlorade Tory-partiet ytterligare två val och gick vilse på högerkanten. 

Effektiv populist

Ett särskilt orosmoment i det här valet är Reform UK, ett nytt högerpopulistiskt parti bildat av just Nigel Farage som tagit över facklan från UKIP. Farage spelade en stor roll för att det blev brexit. Han är en effektiv populist och nationalist. Han utgör ett fortsatt tryck från höger. I de senaste lokalvalen har Reform UK tagit en hel del väljare, men kommer förmodligen inte få en enda parlamentsledamot. Så fungerar majoritetsvalsystem.

En tredje kraft kan däremot påverka utfallet och försvåra för ett av de stora partierna. De socialdemokratiska utbrytarna ur Labour tog många väljare på 1980-talet och ledde till att Thatcher kunde sitta kvar vid makten. Ross Perot förstörde för George Bush den äldre i presidentvalet i USA 1992. De grönas Ralph Nader var tungan på vågen som hindrade Al Gore från att bli president åtta år senare. Hur Reform UK agerar i valet den 4 juli kan förbättra eller försämra förutsättningarna för Rishi Sunak i årets val. Någon slags deal eller allians med Nigel Farage skulle kunna vara Torys sista hopp att trots alla dåliga odds behålla regeringsmakten, eller i varje fall förhindra en total kollaps.

Det svänger om brittisk politik 

Men allt pekar ändå på att Keir Starmer blir nästa brittiska premiärminister. Även Labour har svängt hit och dit de senaste åren. Ed Miliband tog ett litet kliv till vänster. Partiledarstriden med brodern David som var mer ”blairit” är fortfarande något av det märkligaste som hänt i Labours långa historia. Men medlemmarna ville ha förändring och ett uppbrott från Blair- och Brownåren. Ed Miliband var nog bättre som tänkare än partiledare, för han förlorade stort i valet 2015. Vilket öppnade för yttervänster-kandidaten Jeremy Corbyn, som gjorde ett bra val och ett mycket dåligt val. Nu är han utesluten ur Labour. Man måste säga att det svänger om brittisk politik. Det händer hela tiden de mest osannolika ting. Det är intressant på ett intresseväckande och uppseendeväckande sätt. Men åtminstone är det aldrig riktigt tråkigt.

Keir Starmer har själv gjort en intressant resa. Han var medlem i Corbyns skuggkabinett. Lovade att ta vara på det radikala arvet från Corbyn när han blev vald till partiledare. Men har gjort en lika radikal förflyttning mot mitten. Huvudlinjen är: vinna nästa val till varje pris. Det påminner lite om Brown och Blair, men politiskt är det inte någon återgång till den tredje vägen.

Labour talar om ”working people” och har återupprättat fungerande relationer med de fackliga organisationerna. Det är inte tal om några skattehöjningar, som Tory vill skrämma väljarna med. Snarare ligger fokus på att genom tillväxt och bättre produktivitet skapa förutsättningar för högre löner, bättre levnadsvillkor och att finansiera välfärden. Labour vill också bygga nya och överkomliga bostäder, men oklart hur. Där finns onekligen mycket att göra. Storbritannien är i dag ett samhälle med stora och djupa klyftor. Till skillnad från de nordiska länderna har Storbritannien gått kräftgång sedan finanskrisen och det som hände med ekonomin under pandemin och efter brexit ska vi inte tala om.

Avskilt från EU

Kommer en valvinst för Labour betyda att nya vindar börjar blåsa även i resten av Europa? Hur viktiga är brittiska val egentligen, numera? Historiskt har många nya politiska idéer kommit från London. Men efter brexit är Storbritannien helt avskilt från EU och den europeiska politiken. Vi får väl se om en Labourregering i London kan höja modet bland de socialdemokratiska och socialistiska partierna i resten av Europa. Det finns ju bara några få röda regeringschefer. Så var det också på 90-talet. Tony Blairs valseger var början på en återkomst och snart styrdes nästan hela Europa av röda regeringar, eller kanske ska man säga rosa regeringar.

Men 2024 är det fråga om nya förutsättningar och nya politiska vindar. Det är grumligt på högerkanten. Tory har tagits över av nationalism och populism, som försatt ett av världens mest framgångsrika partier i en djup kris. Rishi Sukak är på väg mot ett stort nederlag. Med intill visshet gränsande sannolikhet. Man kan vinna den politiska striden. Men ändå gå vilse och förlora väljarnas förtroende – och förlora makten. Inget består för evigt. Särskilt inte i politiken.

Håkan A Bengtsson