ledare Alla som nu talar om den »politiska mitten« har glömt att de båda partier det handlar om gjort ideologiska resor som inneburit rejäla förflyttningar högerut.
Sverige väntar på en regering. Sex veckor har förflutit sedan valdagen. Och vi är kvar på ruta ett. Varför är det så förtvivlat svårt?
De senaste turerna tyder på att läget är lika låst som före valet. Dödläget är noga besett är ett arv från valet 2014 eller från när Decemberöverenskommelsen (DÖ) föll året därpå.
Det finns i grund och botten tre hinder som skapat låsningar i svensk politik just nu: Sverigedemokraterna, alliansen och frånvaron av ett borgerligt mittfält.
Så länge ingen – på goda grunder – vill samarbeta eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna är det med nuvarande mandatfördelning svårt att överhuvudtaget baxa en regeringsbildare genom Sveriges riksdag.
Det förutsätter i praktiken att ett eller flera partier lägger ned sina röster. Till detta kommer att de borgerliga partierna krampaktigt håller fast vid alliansen. Redan när DÖ föll tappade allianssamarbetet i trovärdighet. Synen på Sverigedemokraterna har splittrat och inte underlättar försöken att få till stånd någon form av blocköverskridande regering.
Vilket visar sig nu när Stefan Löfven tagit över stafettpinnen med uppgift att sondera terrängen.
Men svårigheter går djupare än så. I botten finns förstås den naturliga uppdelningen i vänster och höger, och därtill hörande mer eller mindre fasta blockkonstellationer.
Det akuta politiska problemet ligger i att Liberalerna och Centern rört sig så långt högerut under senare år. De har i praktiken övergett den politiska mitten. Det gäller Liberalerna under Jan Björklund. Men i ännu högre grad Annie Lööfs Centerparti.
Centerpartiets ideologiska resa från rättviseparti för landsbygden till liberalt för att inte säga nyliberalt idéparti är lika uppseendeväckande.
Häri ligger den bortglömda och förbisedda politiska konsekvensen av hela alliansbygget, ja i själva verket är dessa förflyttningar dess underliggande förutsättning.
Moderaternas förflyttning till de »nya moderaterna« var också central för hela Alliansbygget.
Men Centerpartiets ideologiska resa från rättviseparti för landsbygden till liberalt för att inte säga nyliberalt idéparti är lika uppseendeväckande. Liberalerna fick också överge några av sina tidigare ideologiska käpphästar, som försvaret av socialförsäkringarna med höga inkomsttäckande ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet. På den vägen är det.
Borgerligheten har aldrig tidigare varit lika sammansvetsad som i dag vad gäller konkreta politiska sakfrågor och ideologisk grundsyn. Även om invandringen och Sverigedemokraterna på senare tid lett till tärande och djupgående konflikter mellan de borgerliga partierna.
Det gör att den politiska klyftan mellan partierna, ändå är djupare och mer fundamental än på mycket länge. Det verkar inte heller finnas något förtroende eller ömsesidig respekt mellan partierna och partiledarna.
Sammantaget försvårar detta möjligheterna att bilda en regering av såväl personliga skäl som av sakpolitiska skäl, vilket förmodligen innebär att Björklunds och Lööfs prislapp för att samarbeta med Löfven lär bli mycket hög. Förmodligen alldeles för hög för Löfven, om det ens blir regelrätta förhandlingar.
Såväl Liberalerna som Centerpartiet riskerar annars att hängas ut som klassförrädare och kryptosocialister. Vilket redan hänt. Efter att de inte ville släppa fram Ulf Kristersson som ensam regeringsbildare var invektiven från många borgerliga opinionsbildare förvånansvärt grova.
Kanske är alternativt trots allt en enpartiregering. Rimligen är Stefan Löfven och Ulf Kristersson de mest naturliga kandidaterna även i detta fall.
SNS demokratirapport från förra året, Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin, framtagen under ledning av statsvetaren Johannes Lindvall, gav ett historiskt perspektiv på dagens politiska landskap. Rapporten beskrev en lång maktförskjutning från riksdagen till regeringen, bland annat vad gäller resurser och antal anställda.
Kanske står vi inför ett skifte där det parlamentariska arbetet i riksdagen återigen får ökad betydelse. En regeringsbildare måste i så fall och under alla omständigheter besitta en förmåga att hitta kompromisser och överenskommelser med flera partier i kammaren i ofta svåra och komplicerade situationer – och under hård press.
Därvidlag har Stefan Löfven en erfarenhet såväl som facklig förhandlare och som partiledare sedan 2012. Han leder också det största partiet. Ulf Kristerssons erfarenhet är inte lika imponerande i dessa avseenden.
Men först måste riksdagen acceptera och släppa fram en statsminister. Där är vi inte än. Till detta krävs att någon kommer upp ur dagens politiska skyttegravar.
Annars blir det jul med övergångsregeringen – eller nyval efter nyår.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
