Kan vi lämna låsningen när människor dör?

Att avkräva fördömanden från muslimer och judar är att sammankoppla dem med handlingar som de inte har någonting med att göra.

I SVT:s Aktuellt den 16 oktober frågade Johan Pehrson (L) om inte Nooshi Dadgostar (V) kunde fördöma Hamas terrorattacker. Det gjorde hon, och frågade tillbaka, om Pehrson kunde fördöma Israels brott mot folkrätten när de stoppar leveranser av mat och vatten till palestinier i Gaza.

Johan Pehrson kunde bara svara att Sverige står villkorslöst bakom Israel, så han fördömer inte dem.

Det här är ett exempel på hur polariserad debatten har blivit. För att kunna uttala dig om Israel och Gaza, så måste du alltså fördöma den ena eller den andra sidan.

Precis som judar som grupp ofta görs ansvariga för Israels handlingar, görs också muslimer ansvariga för terrorgrupper i Mellanöstern

I Riksdagen debatterar de om EU ska fördöma Hamas eller Israel. När FN:s säkerhetsråd just skulle fördöma Hamas attacker, röstade USA ner förslaget för att det inte tog upp Israels rätt till försvar. Så fungerar låsningen om Gaza.

Fördömandets logik förlamar oss från att göra skillnad. Varför måste vi välja sida? Både Hamas och Israel har begått brott mot folkrätten, men ändå fastnar diskussionen vid fördömanden.

Paulina Sokolow är kulturredaktör på tidningen Flamman. Hon har bland annat skrivit om hur hon som vänsterjude måste utkämpa ett tvåfrontskrig. Hon vädjar både till judiska grupper och vänstern som kollektiv. Jag ringer Paulina och frågar hur polariseringen har påverkat henne. Att politikerna låser sig handlar inte om att värna om civila liv, menar Paulina.

– Det handlar bara om att positionera sig. Och inrikespolitik. Alla beter sig plötsligt som Erdoğan. Inget görs för det gemensamma. Det som sägs blir som signalpolitik inför nästa val.

Som helhet mår Paulina bra i dag, och det avgörande för henne var att vara i en miljö som Flamman där chefredaktören satte ner foten ordentligt omedelbart timmarna efter attackerna den 7 oktober.

– Men jag har också stundvis fått yrsel och svindel av polariseringen och hur långt vi står ifrån varandra. Och när jag dessutom har läst om vad folk skriver om mig.

Och det är inte bara i politiken som polariseringen sker.

Flera debattörer kräver att muslimer ska fördöma Hamas. Aron Verständig, som är ordförande för Judiska centralrådet i Sverige skriver i DN Debatt att ”i princip ingen muslimsk församling eller ledare i Sverige klarat att ta avstånd”. Och likställer de som hyllar Hamas med dem som inte fördömer, och tycker att de inte ska få statliga medel. Dagens Nyheters ledare tycker också att muslimska församlingar ska fördöma både Hamas och IS.

Precis som judar som grupp ofta görs ansvariga för Israels handlingar, görs också muslimer ansvariga för terrorgrupper i Mellanöstern. De ska ta avstånd från al-Qaida, från IS och nu från Hamas. Det är en grund i både antisemitismen och islamofobin. Det är tröttsamt.

Att avkräva fördömanden från muslimer och judar – är att sammankoppla dem med handlingar som de inte har någonting med att göra. Att ta avstånd i det läget gör motsatsen – det skapar närhet till den som har agerat fel. Det snarare sammankopplar grupper som är helt orelaterade.

Ett annat utfall av polariseringen är hatet som sprider sig i Sverige.

Många judar i Sverige vittnar om en stor ökning av antisemitiska hatbrott. Mer än fyra av fem judar vågar inte bära judiska symboler. Samtidigt vid Medborgarplatsen har Stockholmsmoskén drabbats av ännu en klotterattack. På den ena träporten har någon sprejat Davidsstjärnan och en fredssymbol. För ett par år sen var det hakkors som målades på samma dörr.

Vi behöver lämna fördömandets logik. Istället behöver vi erkännanden. Att se varandras sorg och förstå vad den innebär för människor.

Terrordådet från Hamas och deras allierade den 7 oktober var den största massakern på judar i modern tid. Över 1200 personer har dött, och 200 personer hålls fortfarande gisslan av Hamas. Det har påverkat judar och israeler i Israel, men också över hela världen. Många har släkt eller vänner som är direkt drabbade. För de som är anhöriga kommer det här påverka dem resten av livet.

Det har skett bombningar i Gaza varje natt den senaste månaden. Och den israeliska arméns marktrupper är inne i Gazaremsan. Enligt uppgift har den israeliska militären dödat 13 000 personer i Gaza. Palestinier ser hela familjer försvinna. FN varnar för att det kan ske en etnisk rensning nu. En miljon människor är på flykt från norra Gaza.

Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

Istället för att begäras ta avstånd från något vi inte bär ansvar för, kan vi erkänna vad som faktiskt har hänt.

Paulina Sokolow menar att det skapar mer trovärdighet, och fler som kan ställa sig bakom ens budskap:

– Uppropen som vädjar om eldupphör, som vill sätta ljuset på Israel, de borde ha nämnt 7 oktober-attackerna. Som det stora uppropet från konstvärlden – det var 4000 konstnärer som skrev under. Även om man kan hålla med om allt som de skrev, men de hade vunnit på att skriva om Hamas attacker.

Eftersom Johan Pehrson (L) och andra i regeringen inte vill fördöma Israel, så kanske de åtminstone kan erkänna vad som har hänt. Så kan vi lämna låsningen.