I många länder finns en het och intensiv debatt om invandrare kan lita på polisen. Men i Sverige låtsas politiker, medier och rättsvårdande myndigheter som det regnar.
I Storbritannien slogs den svarta tonåringen Stephen Lawrence 1993 ihjäl i ett rasistdåd, men polisen följde aldrig uppenbara spår och dröjde i det längsta med att gripa de skyldiga. En oberoende granskare som regeringen tillsatt förklarade att Metropolitan Police led av ”institutionell rasism”, det vill säga att man har arbetsmetoder som bygger på att alla medborgare inte behandlas likvärdigt.
Nu har samma debatt dykt upp i Tyskland. Där brottats man med gåtan hur den nazistiska terrorcellen NSU under sju år kunnat mörda nio invandrare, utan att upptäckas av polisen. Nyligen kom en tysk parlamentarisk kommission fram till förklaringen att polisen varit hårresande ensidig. Man utgick till exempel ifrån att offren var inblandade i knarkhantering, och när det inte stämde åkte man ner till deras hembygd i Turkiet för att leta efter hämndmotiv i familjen. Rasister då? Tänkte inte på det.
De som läst Gellert Tamas bok om “Lasermannen” känner igen mönstret. Då undvek den svenska polisen länge möjligheten att det var en rasistisk seriemördare som härjade. Offren blev förstås kränkta när de precis överlevt och polisens första fråga på sjukhuset var om de sålde knark.
När det tycks finnas inbyggda diskrimineringsmönster i brittisk och tysk polis, att invandrare inte behandlas likvärdigt med andra – varför duckar vi i Sverige för frågan? Som när en civilklädd polisman i fredags i jakten på en illegal invandrare kom stormande in i fikarummet på ett matvaruhus i Växjö, sprutade pepparspray på dem som satt där och med batong slog av handleden på en helt ovidkommande person med mörk hudfärg.
Och det finns fortsatt obehagliga frågor att ställa efter debatten om Reva, ID-kontrollerna i Stockholms tunnelbana, och sedan polisen i våras sköt ihjäl en förvirrad 69-årig invandrare i Husby.
Hade polisen larmats till Djursholm eller Äppelviken hade händelseförloppet förmodligen blivit ett annat. Skulle man då brutit sig in i lägenheten med våld och slängt in varningsgranater? Man hade knappast sprayat mannens hustru med peppar, inte skjutit 69-åringen i huvudet, och hittat på att han förts till sjukhus fast han dött på fläcken. Polismännen ifråga hade inte sluppit att omedelbart bli förhörda om det som hänt.
Men nu ägde det hela rum i Husby. Det luktar institutionell diskriminering lång väg.
Utan de mångas tillit till polisen krackelerar samhället. Bara en medborgarkommission kan bryta misstron.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
