Kanske lite eftertanke om jämlikhet?

Annie Lööf och Rory Stewart verkar ha en del gemensamt, de saknar bland annat svar på varför slashas-högern plötsligt lyckats.

Kanske borde den brittiska politikern Rory Stewart och Annie Lööf ta en lunch. De senaste veckorna har jag läst båda deras politiska memoarer parallellt, och slagits av likheter. Jag tror att tiden är mogen för trekvart på den lokala asiatiska. Chans till samförstånd finns.

Stewart och Lööf besitter båda de drag som ibland kallas typiska för duktiga flickor. De framställer sig gärna som ödmjuka människor som arbetar hårt. De är riktigt trötta på ruffiga killar som får allt på köpet och bara tänker på sig själva. Stewart har känt snubbar som David Cameron, George Osbourne och Boris Johnson sen Etons internatskola och tycker inte att de kan ett skvatt om den riktiga världen. Det gäller även Liz Truss, för representationens skull.

Den snälla högern har snarare hamnat på tallriken

Lööfs unga nyliberalism kan med lite, eller mycket, god vilja ses som en hyllning till den hårt arbetade kvinnan som inte låter fördomar, arv eller fackpampar stoppa henne. Det ska handla om hårt arbete, á la Thatcher. Senare i hennes politiska liv lät hon sig inte knuffas runt av SD-grabbar. Man håller kursen och kör fair play, tycker de här två, det handlar inte minst om heder. När Rory tidigt i sin karriär upplever att han svikit sina väljare, funderar han på att hänga sig från en lyktstolpe. Det kan jämföras med Boris Johnson, som hängde en slips i pannan och hade hemlig fest, efter att ha tvingat hela landet i karantän.

Stewart och Lööf går in i politiken med stora förhoppningar om en snällare och smartare höger, och drömmar om att effektivisera ett slött politiskt klimat. Sida upp och sida ner beskrivs det dagliga politiska ämbetet ofta som en kamp i motvind, mycket eftersom ingen runt omkring dem verkar kunna bete sig anständigt.

Båda blir under tiden föräldrar till två barn var, vilket Stewart beskriver med kanske tre rader sammanlagt, och Lööf beskriver otroligt ingående. Jag tänker att de i det avseendet borde lära sig av varandra.

De lämnar båda politiken med sin personliga värdighet och sitt personliga varumärke i behåll, men ändå har de i någon mån misslyckats stort. En snällare och smartare höger? Den har kanske aldrig känts längre bort, klimatförnekelse och arrogans är numera regel snarare än undantag.

Och hur blev det egentligen så? Rory Stewart skvallrar om hur det brittiska högerpartiet Tories slits sönder, tydligaste i brexit-debatten. Annie Lööf skriver, tyvärr lite mindre skvallrigt och med färre direkta citat, om hur Alliansen slits sönder, tydligast i relation till Sverigedemokraterna. Politikers memoarer kan ibland bli allt för individualistiska, där stora politiska trender som den ökade xenofobin som var avgörande för både brexit och Sverigedemokraterna, mest blir en fråga om enskilda politiker som sviker.

Därför är det upplysande att jämföra Storbritannien och Sverige i böckerna. Högerns utveckling är global. Och ännu en stor likhet mellan Rory och Annie blir tydlig. De är bra på att indignerat beskriva hur folk beter sig dåligt, men inte på att fråga sig varför. Varför tror de att slashas-högern helt plötsligt lyckas få tillräckligt många att rösta på dem? Varför misstror många politiken bortom populismen? (Även om det såklart inte är befogat med den typen av hat och hot mot politiker som främst Lööf beskriver). Vad hände egentligen precis innan Brexit-valet och innan Sverigedemokraternas genomslag?

När Stewart beskriver de enorma nedskärningarna och åtstramningspolitiken som Tory gasar på med innan brexit fattas plötsligt de stora orden om rättvisa och hederlighet. En statskassa fungerar på samma sätt som en vanlig plånbok, förutom när det gäller krig såklart, och sen är det inte mer med det. Inte heller Lööf är tillräckligt kritisk till den högerpolitik som hon stod bakom, och som gjorde att Sveriges ojämlikhet exploderade och både extremhögern och gängkriminella kunde varva stort.

Jag lämnar båda böckerna med en känsla av att Stewart och Lööf är trevliga över en lunch. Men den snälla högern har snarare hamnat på tallriken. Hoppas det finns tid för eftertanke om ojämlikhet där.