FREDAGSKRÖNIKA När lågkonjunkturen kommer är det dags att spendera. Och då måste ansvarsfulla politiker inse att de inte ska blicka bakåt. Åtminstone inte mot 90-talet, menar Anders Jonsson.
Det började med Göran Persson.
”Den som är satt i skuld är icke fri.”
Det var ett bra budskap i början av 1990-talet. Idag är det obsolet, ja rent av förödande att hålla fast vid den lära som 90-talskrisen gav. Att döma av den öppning som Magdalena Andersson gav efter regeringsöverläggningen på Harpsund igår börjar möjligen den insikten tränga in i regeringen.
Magdalena Andersson, idag finansminister, då en av Göran Perssons lärjungar, verkar ha förstått att världen har förändrats. Det är i så fall tur, annars kan det gå riktigt illa när lågkonjunkturen står för dörren. Sex procents arbetslöshet som blivit det nya normala kan bli det dubbla om inte finanspolitiken hanteras rätt i den nya ekonomi vi befinner oss i.
Vi lever i en helt annan tillvaro än i början av 1990-talet då effekterna av devalveringarna i slutet av 1970- och början av 1980-talet ebbat ut efter dess crescendo i slutet av 1980-talet som starkt påminde om det glada 1920-talet.
”Låna hos oss”, annonserade bankerna med förmånliga villkor, IT-bubblan växte, börsen gick ständigt uppåt och affärspressen skar guld med täljkniv. Det var väldigt trevlig att arbeta på Veckans affärer i slutet av 1980-talet.
Det finns likheter mellan då och nu, vi har haft en långvarig börsyra, det är svårt att skapa politiska majoriteter, den tidens Ny Demokrati har ersatts med dagens SD.
Det finns likheter mellan då och nu, vi har haft en långvarig börsyra, det är svårt att skapa politiska majoriteter, den tidens Ny Demokrati har ersatts med dagens SD.
Den ekonomiska situationen är dock väsensskild. Då låg den svenska statsskulden farligt nära de 60 procent som EU stipulerade i de så kallade konvergenskriterierna, det som krävdes för att ingå i den ekonomiska monetära unionen, EMU. Det var ett krav som svenska politiker tog på allvar samtidigt som flera av de länder som sedermera tog plats i den monetära unionen och så småningom fick euron högaktningsfullt struntade i hur hög statsskulden fick vara. Frankrike, Belgien, Italien är några, för att inte tala om Grekland, Spanien och Portugal.
För svensk del spelade nu detta ingen större roll eftersom vi avstod från att gå med i det monetära samarbetet och ersätta kronan med euron. Ett klokt beslut tycker de flesta så här efteråt fast hela etablissemanget, förutom några namnkunniga ekonomer som Nils Lundgren, stod bakom ett ja till euron. Med tanke på hur det gick sedan undrar jag ibland om inte Nils Lundgren borde sättas upp på några statyer runt om i landet.
Vi sa nej till euron, men 1990-talskrisen hade satt djupa spår och alldeles oavsett konvergenskriterier skapade politikerna i skön förening ett eget finansiellt ramverk för Sverige för att skapa budgetdisciplin, minska utgifterna, skapa överskott och betala av på statsskulden.
Med de regler som åstadkoms gick det inte att öka utgifterna om det blev överskott. Jag glömmer aldrig en kväll på socialdemokraternas After Speach på lokal i Visby när Erik Åsbrink glädjestrålande förklarar för mig:
”Finns det pengar över så kan vi antingen sänka skatterna eller amortera. Öka utgifterna är uteslutet. Det får vi inte.”
Det var den så kallade kanslihushögerns ultimata seger och på den tiden var det nog inte så dumt att det blev så.
Statsskulden betades av successivt. Sverige kom på fötter. Det blev ordning på lönebildningen, ekonomin växte och alla som hade jobb fick reallöneökningar. Moderata Anders Borg var i det här avseendet en lika god lärjunge som Magdalena Andersson till Göran Persson.
Nu är vi på toppen, låt vara med en svag svensk krona, och en ny kris som står för dörren. I sådana lägen måste ansvarsfulla politiker kunna lyfta blicken och inse att de inte ska blicka bakåt.
När lågkonjunkturen kommer är det dags att spendera.
Utnyttja det utrymme som har skapats och öka statsskulden för att passa på att göra de investeringar som behövs när marknaden inte är överhettad. Fixa finansiering för att bygga bostäder, bygg ut kommunikationerna, ge rättsväsendet och försvaret vad som tydligen anses nödvändigt, ge vården mer resurser, men framförallt se till att skolan får det som krävs för att ge alla en möjlighet till de klassresor som lagt grunden för välfärdsnationen Sverige.
Det är bara att hoppas att Magdalena Andersson förmår kränga av sig oket från Göran Persson och att den anständiga borgerligheten förmår inse att Anders Borgs anpassning till Persondoktrinen blivit obsolet.
Om etablissemanget inte förmår att se den nya ekonomin är det öppet mål för Sverigedemokraterna när arbetslösheten börjar öka.
Öka statsskulden och bygg för framtiden!
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
