Kaos Kristersson

Frågan om enklare juridiskt könsbyte borde inte vara så laddad. 

Den 17 april ska riksdagen rösta om en ny lag om könstillhörighet. Det ska enligt förslaget bli enklare att byta juridiskt kön.

Dels ska det inte längre krävas en utredning om könsdysfori. Dels ska åldersgränsen sänkas från 18 till 16 år.

Det verkade finnas en majoritet för förslaget. Av partierna var det bara Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som var emot, men även hos Liberalerna och Moderaterna finns det kritiker, liksom – inte minst – hos Moderaterna.

Skulle landets gängkriminella grabbar med sina uzis och balaklavas verkligen lättvindigt börja kalla sig för flickor?

Ulf Kristersson hade pressat sin riksdagsgrupp hårt för att få dem att gå med på förslaget. Tills igår. Då, precis efter att socialutskottet hade röstat som han hoppats, sade Kristersson att han hellre hade sett en bibehållen 18-årsgräns.

Totalt hjärnsläpp. Och total brist på statsmannaskap.

På en sekund sköt han processen i sank och nu kräver Sverigedemokraterna att Tidöpartierna gemensamt ska kasta förslaget i papperskorgen. Allt hänger i luften.

Det är faktiskt väldigt svårt att förstå vad Kristersson ville ha sagt med sitt utspel. Kanske ville han bara göra några av kritikerna lite gladare. Det lyckades han i så fall med. Även om den moderata riksdagsgruppen senare under dagen sade sig stå fast vid beslutet att stötta de nya reglerna.

Det är också svårt att förstå detta motstånd mot en lag som i praktiken inte borde ha så stort symboliskt värde.

Den här frågan handlar inte om könsbyte som sådant. Det är en helt annan process och där finns det skäl att vara försiktig med åldersgränser och utredningar, så att inte människor som känner könsdysfori gör något oåterkalleligt som de sedan ångrar.

Men den frågan som nu är aktuell är att ändra i ett register. Den som är man men känner sig som kvinna ska kunna få ett papper på sin identitet, och vice versa.

Det är något helt annat. Ändå används ungefär samma sorts argument som om det gällde hela den större frågan om att byta kön. Det gäller även S-kvinnors Annika Strandhäll. Men har hon verkligen S-kvinnor med sig på detta? På riktigt?

Ett hot påstås vara att det ska välla in män som bytt juridiskt kön till kvinnor i omklädningsrummen på landets badhus.

Jag tror personligen att det problemet kommer bli begränsat. Och det borde gå att skapa regler som styr upp den saken.

Ett annat hot uppges vara att kriminella män ska byta kön till kvinna för att få ett nytt personnummer, byta identitet och på så sätt undkomma rättvisan.

Jag kanske är fördomsfull här, men skulle landets gängkriminella grabbar med sina uzis och balaklavas verkligen lättvindigt börja kalla sig för flickor?

Och även om en sådan risk finns borde det gå att skapa regler som förhindrar även detta. Till exempel att tidigare personnummer också måste anges i registren. Eller att den som vill byta en gång till måste återfå sitt gamla personnummer.

Frågan om juridiskt kön är främst teknisk. Om någon ändrar sitt personnummer och ångrar sig går det att byta tillbaka.

Faktum är att varje steg som tagits för hbtqi-personers rättigheter har föregåtts av den här sortens debatter. Motståndarna har inte argumenterat i sak utan attackerat halmgubbar. Från 80-talets argument att erkännandet av homosexualitet skulle leda till att vi accepterade sex med djur till dagens risker för att juridiskt byte skulle leda till att kriminella ska gömma sig bakom nya identiteter.

Den här gången borde beslutet vara enkelt.

Och fram tills Ulf Kristersson bestämde sig för att småprata lite inför kamerorna verkade det också vara det.