ledare Demokraterna hade behövt en tydlig vinnare i det inledande primärvalet i Iowa. Istället fick man ett totalt fiasko.
Demokraterna hade behövt en tydlig vinnare i det inledande primärvalet i Iowa. Efter ett år med i ett i det närmaste oändligt antal kandidater där ingen trätt fram som tydlig ledarfigur hade de behövt skicka en signal till de amerikanska väljarna. Vi har det här under kontroll. Det finns i praktiken bara en eller två kandidater.
Istället fick man ett totalt fiasko.
Rösträkningen brakade samman. Trumplägret måste ha gnuggat händerna i ren glädje. Demokraterna framstod som totalt förvirrade, och kaoset gav omedelbart upphov till rykten om ett ”riggat val”.
Mitt i Donald Trumps problem med riksrättsprocessen fick han detta serverat på en silverbricka.
Dessutom var resultatet, att döma av opinionsmätningar och det som kommit ut i skrivande stund, inte särskilt tydligt.
Pete Buttigieg gick något bättre än väntat och tog ledningen när 62 procent av valkretsarna redovisats. Sanders kom strax efter och vann viktigt stöd, men inte tillräckligt för att framstå som favorit.
Joe Biden gick däremot sämre än väntat. Trumps propagande mot sin tidigare främste utmanare tycks ha gett resultat. Kanske framstår inte längre den tidigare vicepresidenten som den ende av demokraterna som kan utmana Trump.
Demokraterna framstod som totalt förvirrade.
Förvirringen kvarstår, och kommer troligen göra så under en ganska lång tid framöver, vilket är trist för de som vill se Trump avsatt.
Det går nämligen inte att komma ifrån historien. Iowa har nästan alltid fungerat som ett riktmärke för demokraterna. Al Gore vann 2000. Barack Obama likaså i presidentvalet 2008. Även John Kerry vann övertygande 2004. Innan dess hade det varit ett öppet och jämnt race, men efter Iowa var det ingen tvekan om vem som skulle bli partiets presidentkandidat.
Sedan hade Kerry inte en chans i det stora valet, mot krigspresidenten Bush. Och det är en annan av lärdomarna från amerikansk politik. Du måste få fram en kandidat som kan vinna val.
Mot den bakgrunden ligger det mycket i de analyser som säger att det bästa vore om demokraterna valde en mittenkandidat.
Det kan vara hur som helst med de politiska programmen. Sett till sakfrågorna skulle jag själv rösta på Sanders eller Warren varje dag i veckan och två gånger på en söndag.
Men om en i grunden god kandidat förlorar det avgörande racet kommer denne ändå inte få någon makt att genomföra sin politik. Och det är ett ovedersägligt faktum att den vänster som på senare år vunnit så stora framgångar i de interna vänster/mittenstriderna (i Storbritannien, i Tyskland och i USA) ännu inte har lyckats vinna ett allmän val. De breda väljargrupperna röstar inte på dem, allra minst den arbetarklass de säger sig företräda.
I opinionsundersökningarna igår sade många av väljarna att de tänkte rösta strategiskt. Den med störst chans att vinna borde få partiets nominering.
Länge trodde alla att den kandidaten var Joe Biden. Kanske såg vi trots allt en annan huvudkandidat resa sig ur askan i måndagens val. En kandidat ingen egentligen räknat med så här långt. En kandidat med det svåruttalade namnet Buttigieg.
Å andra sidan kan vi dra oss till minnes valet 1992, då Tom Harkin tog hem Iowa och Bill Clinton kom först på fjärde plats.
Och med tanke med svenska mediers stora intresse för politiken i USA lär vi inte missa hur dramat utvecklar sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
