Ledare Välfärdens infrastruktur privatiseras när skollokaler säljs ut, men en kommuns åtagande för att driva skola är väsentligt mer långsiktigt än ett hyresavtal.
Frågan om försäljning av skolfastigheter har hettat till i och med att Stockholms Stad sålt bland annat Gubbängens gymnasium till IES och vill sälja fler skolor till bolaget SBB. Strålkastarljuset riktas mot de borgerliga partierna och framförallt Miljöpartiet i Stockholm, men det är en företeelse som är spridd i hela landet. I många kommuner har frågan om att äga eller hyra verksamhetslokaler varit aktuell i många år och det handlar då inte bara om att sälja befintliga lokaler utan också om hur man ska göra med nya. Bygga själv och äga eller hyra på marknaden?
Det är framställs ofta som en ekonomisk fråga, så också av Miljöpartiet i det aktuella ärendet.
Men det handlar så klart om politik. För den som ser skola som samhällelig infrastruktur är det närmast självklart att samhället måste ha rådighet över lokalerna, för den som istället ser skola som en tjänst marknaden kan erbjuda finns ingen anledning att äga några lokaler.
För miljöpartiets del är det en ödesfråga inför valet
En tidigare försäljning av 23 (!) fastigheter som används av privata skolor och förskolor motiverades av stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson (M) med att lokaler som inte behövs långsiktigt i stadens verksamheter ska avvecklas. Samtidigt garanterades de privata skolor och förskolor som redan fanns i verksamheterna tioåriga hyreskontrakt. Det är alltså tydligt att lokalerna behövs. Att de ändå såldes visar att moderaterna inte ser på skola och förskola som ett långsiktigt kommunalt ansvar.
Utförsäljningspolitiken har inflytelserika kompisar. Svenska kommuner uppvaktas av en rad konsultföretag som erbjuder tjänster som går ut ”analysera skuldportföljer”, ta fram ”alternativa strategier för skuldförvaltning” och förslag på ”förändrad finanspolicy”. De tjänar pengar på att driva kommuner till försäljningar och komplicerade finansiella upplägg.
Folkvalda politiker skräms med lånespöket i årliga sammanställningar av kommunal skuldsättning. Ingen vill beskyllas för att vara ”soft on låneskulden” trots att den ofta är ett ytterst tveksamt mått. I svenska kommunrankingar jämförs inte bara äpplen och päron utan hela fruktkorgar när låneskulden analyseras. Kommuner med respektive utan allmännyttiga hyresbostäder har självklart olika låneskuld, men om man inte räknar in tillgångssidan blir jämförelsen skev. Och ökad skuldsättning i en tillväxtkommun som bygger välfärdslokaler, avlopp och vägar är förstås ett mycket mindre problem än skulder i avfolkningskommuner.
Länge drevs utförsäljningar och inhyrning av lokaler av en önskan att hålla nere låneskulden. Både SKR och Kommuninvest har pekat på att det visserligen sänker skulderna men på längre sikt blir det dyrare för skattebetalarna.
Nu finns dock nya regler som förklarar både intresset för att sälja lokaler till friskolor och för friskoleetableringar i stort. Enligt nya riktlinjer från Rådet för kommunal redovisning (RKR) som kom förra vintern kan kommuner inte längre minska sin låneskuld genom att sälja skolor och hyra tillbaka dem för sin egen verksamhet. Då räknas hyran som leasing, det vill säga en skuld, eftersom kommunen enligt RKR kommer att ha ett långsiktigt åtagande. Konsekvenserna av detta blir att det blir mindre attraktivt att hyra lokaler för egen skolverksamhet, men paradoxalt nog att det blir ännu mer attraktivt att låta friskolor ta över. För friskolor betalar nämligen kommunen ingen hyra och det finns inget långsiktigt hyresavtal.
För en strikt redovisningsekonom finns därmed inte heller något avtal som kan anses motsvara en skuld. Det är förstås ett verklighetsfrämmande resonemang. Kommunens åtagande för att betala och driva skola är väsentligt mer långsiktigt än ett hyresavtal och kommunen betalar såklart hyran ändå, via skolpeng till friskolan. Tyvärr driver den här modellen ändå kommunala tjänstemän i en riktning där fristående skolor ser attraktiva ut på papperet av rena skuldredovisningsskäl. De borgerliga politikerna är inte sena att utnyttja tillfället.
För Miljöpartiets del är frågan om utförsäljningarna kanske främst en kortsiktig ödesfråga inför valet. En sådan fråga vi redan nu vet att det kommer skrivas om i valanalysen, om det finns någon riksorganisation kvar som kan göra en sådan.
För samhället i stort handlar utförsäljningarna om något större. Ska vi se på skola som samhällelig infrastruktur där vi demokratiskt har rådighet över hur vi planerar och använder skollokaler?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
