ledare Med marknadshyror slutförs det systemskifte i bostadspolitiken som inleddes på 1990-talet. Men istället borde den sociala bostadspolitiken återuppväckas och anpassas till vår tids villkor.
Förslaget om att införa fri hyressättning i nyproduktionen av hyresrätter innebär i praktiken att det blir fastighetsägarna som på egen hand sätter hyrorna. Det utredningsförslag som nu läggs på regeringens bord kommer inom kort att föreläggas Sveriges riksdag. Därtill är regeringen nödd och tvungen. Bunden som den är av Januariavtalet.
Marknadshyror som förslaget i förlängningen kommer att bana väg för har länge varit en våt dröm för alla marknadsliberaler. Men också en fråga som de borgerliga partierna valt att inte föra upp på dagordningen.
Alliansregeringen lyfte aldrig förslaget under sina åtta år vid makten. Moderaterna höll emot.
De tycker nog egentligen att också hyrorna borde handhas av marknaden utan regleringar och förhandlingar, men Moderaterna har alltid varit medvetna om att marknadshyror och höjda hyror har kunnat leda till väljarflykt.
Under senare år är det framför allt Centern och Liberalerna som talat om marknadshyror. Och efter förra valet hamnade de i ett unikt förhandlingsläge: för att släppa fram en ny rödgrön regering ställde de också hårda krav på Stefan Löfven. Och fick igenom många av dem.
En av de mest symboliska och kanske allra mest långtgående förhandlingsvinsterna handlade om fri hyressättning. Vilket tvingar de partier som varit mest emot förslaget att genomföra det. Det är värt att notera att Socialdemokraterna kampanjat hårt mot marknadshyror.
Hyresrätten är redan nu ett mycket dyrare boende än egnahem och bostadsrätten.
Visserligen sägs nu att förslaget inte innebär ett totalt systemskifte. Hyrorna i det befintliga hyresbeståndet kommer fortfarande att förhandlas fram mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna. Men i praktiken kommer förhandlingsmodellen att undermineras och med mycket stor säkerhet att försvinna på hela hyresmarknaden. Detta är det första steget på vägen mot marknadshyror. Vilket även är det uttalade och outtalade syftet.
Förlaget är också definitivt. När det kom till LAS-reglerna öppnade Januariavtalet ändå upp för att parterna själva skulle kunna göra upp och hitta en kompromiss. Under komplicerade förhandlingar lyckades parterna i slutändan hitta en överenskommelse som innebar att facken kunde uppnå framgångar som åtminstone delvis vägde upp att LAS naggades i kanten.
Men kravet på fri hyressättning kommer att genomföras. Punkt slut. Inga förhandlingar mellan Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen har förekommit som hade kunnat öppna upp för en bredare kompromiss. Man kan i och för sig vänta sig att regeringen kommer att presentera åtgärder för att bädda in och mildra förslaget med annan lagstiftning.
Kanske var det ingen tillfällighet att regeringen i veckan överlämnade en proposition som ska ge hyresgästerna skydd när hyresfastigheter missköts och när lägenheter förstörs genom brand. Detta skedde två dagar timmar innan utredningen om fri hyressättning presenterades. Inget ont i det. Men det hindrar ändå inte att detta i praktiken är första steget mot marknadshyror.
Det är inte så mycket som talar för att fri hyressättning skulle leda till att det byggs avsevärt fler hyresrätter, vilket ofta anförs som argument. Vi har redan så kallade presumtionshyror för nya lägenheter som innebär att hyror ligger på en förväntad marknadsnivå. Det stora problemet är att det behövs fler hyresrätter med rimliga hyror som personer med låga inkomster kan efterfråga. Här kommer det att röra sig om hyresrätter som vänder sig till personer med höga inkomster.
Det är också viktigt att komma ihåg att hyresrätten redan nu generellt är ett mycket dyrare boende än egnahem och bostadsrätten. Det finns en rad skäl till detta. Det extremt låga ränteläget är en viktig faktor. Men även en rad politiska beslut har missgynnat hyresrätterna och gynnat ägt boende.
Vi har redan en uppdelning av bostadsmarknaden. De med höga inkomster kan köpa sitt boende och bo billigt medan de med låga inkomster hänvisas till hyresrätter och bor dyrt. Den här tudelningen av, i förlängningen, hela samhället kommer bara att understödjas ytterligare av marknadshyror.
För Sverige går nu Finlands väg. Vårt östra grannland införde fri hyressättning i nyproduktionen för ett antal år sedan, vilket senare ledde till att marknadshyror slog igenom i hela hyresbeståndet. De olika teoretiska modellerna och beräkningarna av vad marknadshyror leder till ger ett entydigt besked: hyrorna kommer att höjas. Det är också den praktiska och konkreta erfarenheten från Finland.
Eftersom betalningsförmågan ofta är svag och ojämnt fördelad har landet i stället tvingats höja de statliga bostadsbidragen i betydande omfattning. Det vill säga de höjda hyrorna har betalats av skattebetalarna. Det verkar inte bekymra exempelvis Svenska Dagbladets ledarsida, där Peter Wennblad, häromdagen menade att ”Bostadsbidrag är bättre än lägenhetslotteri”. Man kan i det här sammanhanget påminna om inledningsraderna i Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör” (i Ebba Gröns version ”Staten och kapitalet”):
Kapitalet höjer hyrorna
och staten bostadsbidragen
så kan man fiffla en smula
med den järnhårda lönelagen
Paradoxen är att marknadshyror kommer att kräva särskilda och selektiva sociala lösningar för allt större grupper. Trots marknadshyror är det brist på bostäder även i Helsingfors, för de som inte har höga inkomster. Den generella bostadspolitiken är allt mer ett minne blott.
Med marknadshyror slutförs det systemskifte i bostadspolitiken som inleddes på 1990-talet. Men istället borde den sociala bostadspolitiken återuppväckas och anpassas till vår tids villkor. Därvidlag är det viktigt att partsrelationen på hyresmarknaden precis som på arbetsmarknaden både kan förnyas och utvecklas. Och inte skjutas i sank.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
