En vänster som drömmer om en demokrati bortom nationalstaten, behöver ett EU som sätter konflikten mellan kapitalets makt och människans vanmakt i centrum.
Frågan känns lika avlägsen som kontroversiell. Vi dansar runt den som om den vore glödande kol. Tränger den undan det omedelbara medvetandet.
Vad ska vi med EU till?
För medan häxnatten lägrar sig över västvärldens demokratier — och nationalismens och reaktionens skuggestalter impregnerar politikens arenor — framstår den gränslösa visionen som stendöd.
Drömmen om ett Europa där demokratins verkningskrets vidgas, där människor och inte marknader bestämmer, framstår som både naiv och verklighetsfrånvänd.
Ändå är det just det vi behöver.
Ödesfrågorna vi står inför känner varken gräns eller nationalitet: ett klimathot som kastar mänskligheten mot ett upptornande inferno, en otyglad och destruktiv kapitalism som tecknar klassamhället i skarpare konturer, mänskliga fri- och rättigheter under attack.
Den specifika form av globalisering som skett på kapitalets villkor, som sammanfaller med liberalismens guldålder från åttiotalet till i dag, har två effekter. Den ena är en undanträngning av demokratiska beslut över ekonomi och samhälle. Den andra är en nationell verktygslåda för att tygla och tämja kapitalet som ekar alltmer tom.
EU-motståndets och nationalismens berättelser porträtterar ett tätare samarbete kring finanspolitiska nyckelfrågor som att vi »ger upp« det nationella självbestämmandet. Synsättet är inte bara intellektuellt ohederligt — det är också en illusion.
I själva verket skulle verkligt demokratiska mekanismer i EU utöka bestämmandet. Beslut som vägleds av ideologiska överväganden snarare än snävt nationella gläntar på en alternativ framtid.
Och det saknas inte idéer om hur det europeiska projektet kan stöpas om.
Samtidigt visar utvecklingen de senaste tio åren med all önskvärd tydlighet att det europeiska projektet varken kan formuleras eller räddas uppifrån.
I Per Wirténs fina och färska bok, Är vi framme snart, drömmer han om en europeisk offentlighet med utpräglat politiska och moraliska dimensioner. Nyckeln är att knyta ihop gemensamma intressen där andra söker splittring. Mer demokrati — mindre mygel bakom lyckta dörrar.
André Sapir och Dirk Schoenmaker vid den Brysselbaserade tankesmedjan Bruegel skissar på hur EMF, en europeisk valutafond, skulle kunna se ut. Snarare än att förlita sig på ECB:s smala penningpolitiska arsenal skulle finanspolitiska muskler både kunna tackla finanskriser och knyta medlemsländerna närmre. Förslaget rymmer en intressant dimension om hur den spekulativa finansekonomi, som Perry Mehrling kallat »illusionen om det verkliga«, kan ifrågasättas och regleras.
Samtidigt: utvecklingen de senaste tio åren visar med all önskvärd tydlighet att det europeiska projektet varken kan formuleras eller räddas uppifrån.
Den enda vägen framåt är genom att fläta samman de europeiska medborgarnas intressen med unionens framtid.
Insikten förpliktigar.
En vänster som, trots allt, drömmer om en demokrati bortom nationalstatens tvångströja måste därför placera konflikten mellan det globala kapitalets makt och den enskilda människans vanmakt i centrum.
De progressiva krafter som orkar hålla emot ytterhögerns attacker behöver krafter och bilder som kontrasterar de etablerade.
Allmänintresse mot egenintresse — folket mot kapitalet.
För att vända sig inåt är inget alternativ. Vi vet alltför väl, med alltför brännande närhet, konsekvenserna av samhällen som låter nationalismens irrbloss leda oss ned i mörkret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
