Håkans helghörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det en helgspecial med fokus på balansen mellan medborgare och det internationella kapitalet.
Vad i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?
Gör dom kanske nåt som allmänheten inte borde se?
Sitter dom och stoppar pengar i sin egen portmonnä?
Redan i Hasse & Tages revy Lådan från 1966 nagelfors det ”kapitalistiska systemet”. Och i synnerhet ”kupongklipparna” som tjänade pengar på pengar. Så vad försiggår på banken efter tre nuförtiden? Frågan känns inte lika relevant i dag. Många fysiska bankkontor har rationaliserats bort. Vi hänvisas numera i bästa fall till internetbanken. Bankrånen är inte lika frekventa. I stället har vi fått digitala bedrägerier. Det är inte längre fråga om småfuffens på det lokala bankkontoret, utan om penningtvätt, skatteparadis och global skatteflykt.
Under allt detta ligger den komplexa relationen mellan den reala och finansiella sidan av ekonomin. Å ena sidan har vi arbete, varor och tjänster. Å andra sidan löner och priser. Den ”vara” vi använder för att reglera det ena och andra kallar vi pengar. Penningekonomin har sedan länge ersatt bytesekonomi. Vi byter inte varor mot andra varor. Arbete betalas inte in natura; statarsystemet avskaffades förstås i Sverige inte förrän 1944. Betalningsmedlet pengar är kort sagt en gammal och genial uppfinning. Pengar är för ekonomin vad blodomloppet är för kroppen.
Världens affärer har genom århundradena alltid varit en global historia. Så vad särskiljer egentligen vår tids globalisering? Handelsströmmarna har förstås breddats och vidgats. Resandet och det internationella utbytet har ökat. Många utvecklingsländer har industrialiserats i snabb takt efter murens fall, gränser och regleringar togs bort både i öst och i väst. De nationella barriärerna och ramarna för ”penningtransaktionerna” mellan länderna monterades ned.
Efter andra världskriget reglerades den finansiella ekonomin på nationell nivå. Den stora depressionen var en bitter lärdom, som i förlängningen ledde till det andra världskrigets ofattbara grymheter. Nu skulle världen organiseras och struktureras så att det inte skulle kunna hända igen. Bretton Woods-systemet som etablerades efter andra världskriget innebar att ländernas valutor nu kopplades till dollarn, det nya ankaret i världsekonomin, som i sin tur var knuten till guldets värde.
Den svenska kronan kopplades till dollarn 1951, en ordning som bestod fram till 1974 då andra valutanormer för fasta växelkurser tog vid. Den här modellen byggde alltså på en nationell kontroll av kapitalrörelserna. Valutorna låg fasta. Kreditmarknaden var strikt reglerad. Pengar kunde inte flyttas hur som helst vart som helst. Bankernas möjligheter att låna ut pengar var begränsad. Räntorna hölls på en låg nivå. Vilket gynnade bostadsbyggande och andra investeringar. Bretton Woods föll samman i början av 1970-talet.
Från 1980-talet plockade politikerna bit för bit ner det nationella regelsystemet för krediter och finansiella flöden mellan länderna. Kapital kunde snart röra sig mer eller mindre fritt över gränserna. Åtskilliga ekonomiska kriser har förorsakats av de osäkerheter och obalanser som uppstått i denna nya värld i form av finansiella bubblor, överhettning och spekulationer mot ländernas valutor.
Den djupa svenska ekonomiska krisen 1992 hade många orsaker, men i sin akuta fas yttrade den sig i spekulation mot den svenska kronan, sedan dess är kronan rörlig. I samband med den globala finanskrisen 2008 var vi ytterst nära ett sammanbrott av 30-talssnitt, men de ekonomiska, sociala och politiska följderna har ändå varit enorma. Båda dessa kriser har fått stora politiska implikationer för den svenska politiken.
Vi är inne i ett kritiskt och formativt skede för såväl den nationella demokratin som det globala samarbetet.
Anthony Sampson gav i The Moneylenders från 1981 en bild av det internationella finanssystemet som då var statt i snabb förvandling. Den internationella utlåningen expanderade och utvecklades. Enskilda länder fyllde på statskassorna genom lånade pengar på den globala kapitalmarknaden. Multinationella företag rullade ut sina i affärer runt om i världen.
Sampson tog temperaturen på allt detta samtidigt som han skrev en guide till pengarnas och bankernas historia, från renässansens finansfurstar till IMF och den växande marknaden för Eurodollarn.
Anthony Sampson rapporterade bland annat från ett IMF-möte på Hotell Sheraton i Washington DC, med rader av banker och finansinstitut representerade. Han beskriver deltagarna som extremt skickliga ”försäljare”. Bankerna håller ordning på andra människors besparingar men gör vinster på att låna ut samma besparingar. De är både konservativa och aggressiva: ”Om vi inte tar risker, då är vi inte några riktiga bankirer.”
Sampson konstaterade att en vanlig kund förmodligen skulle chockas om hen fick veta hur deras pengar lånas ut, men bankens tillgångar är i själva verket deras lån. Sampsons bok har många bottnar, inte minst tecknar han personliga och inträngande porträtt av de finansiella magnaterna som för tankarna till John le Carrés förmåga att dissekera spionernas inre psykologi.
Anthony Sampson var på sin tid en framgångsrik brittisk författare, som lutade åt vänster. Han var bland annat rådgivare i Brandtkommissionen, som ägnade sig åt nord–syd-konflikten och kom med förslag på hur vi skulle få en mer rättvis världsordning. Han hade varit verksam i Sydafrika och lärt känna Nelson Mandela redan innan han blev politiskt aktiv och skrev senare Mandels auktoriserade biografi.
När Mandela dömdes till livstids fängelse i Rivonia-rättegången gav Sampson Mandela råd om hur han skulle formulera sig i det som blev hans berömda tal till domstolen, det så kallade ”Jag är beredd att dö”-talet. Det är ett av de bästa talen någonsin och centralt i Sydafrikas långa historiska resa mot demokrati.
Tillbaka i Storbritannien skrev Sampson flera bästsäljande böcker om på den tiden brännande ekonomiska och politiska frågor om oljejättarna (”de sju systrarna”) och vapenhandeln. Och i Anatomy of Britain särskådade han det brittiska maktsystemet, den första upplagan kom 1962.
2004 gav han ut uppföljaren Who Runs This place? The Anatomy of Britain in the 21st Century. Då hade trenderna han beskrev i The Moneylenders lett till ett annat Storbritannien och en ny världsordning. Det är den värld, den globala värld vi nu har att hantera politiskt.
Ytterligare nästan två decennier senare har en annan brittisk journalist, Oliver Bullough, gett sig i kast med att beskriva vår tids penningrörelser i Moneyland. Varför tjuvar och bedragare styr världen och hur man gör för att få tillbaka den (Lindskog förlag). Precis som föregångaren besöker han och porträtterar personer i ekonomins och pengarnas skuggvärld.
Bullough är kanske inte lika virtuos som Sampson, men det är välresearchat och oupphörligt intressant – och upprörande. Bullough konstaterar att förr i tiden kunde en ”en tjänsteman som stal pengar inte göra så mycket med dem. Han kunde köpa sig en ny bil, bygga sig ett trevligt hus, ge dem till vänner och släktingar, men det var i stort sett allt”.
Skatteflykt är inte något nytt, men i dagens globala värld har skatteparadisen eller ”offshorehanteringen” skapat nya möjligheter att undkomma skatt och polis. Bullough skriver om ”flyktbilar för skatteflykt”: ”Om du stjäl pengar behöver du inte längre gömma undan dem i ett kassaskåp där mössen inte kan komma åt dem. I stället gömmer du dem i en magisk låda som med en knapptryckning trollar bort pengarna ut ur landet, vart du än behagar.”
Moneyland är en undersökning om skatteflykt, korruption och svarta pengar. En rad läckor har under senare år avslöjat hur makthavare placerar pengar i bolag och ägande i lågskatteländer eller skatteparadis och därigenom lyckas undkomma nationell skatt. I London står mängder av byggnader och fastigheter tomma samtidigt som de är registrerade i något av världens alla skatteparadis. Eaton Square i Belgravia i London är ett av metropolens mest fashionabla kvarter. Där finns mängder av tomma byggnader och lägenheter. I England och Wales ägs mer än hundra tusen fastigheter offshore.
Tony Blair och hans fru köpte en fastighet i centrala London via ett offshorebolag och har därigenom sparat i runda slängar fyra miljoner som de annars hade behövt betala i skatt. Blairs ägande av fastigheten är registrerat i ett bolag i Brittiska Jungfruöarna.
Många öar, städer och länder vill göra sig attraktiva genom att locka till sig investerare som vill undkomma skatt eller smuggla kriminella pengar till ett insynsskyddat bankkonto. Det ger förstås vissa inkomster. Vi har skatteparadis som Bermuda, Jersey, Caymanöarna, och även lågskatteländer som Irland, Luxemburg och Cypern. Men det finns otaliga ställen som förvaltar pengar utan insyn.
Är det någon som känner till Nevis? Det är en liten ö i Karibien, kanske mest känd för att Alexander Hamilton, sedermera USA:s första finansminister, föddes där. 1998 gick det i runda slängar 1,6 banker på varje invånare. Ön har 11 000 invånare och 17 500 registrerade internationella banker.
Globaliseringen har inneburit att hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom. Men baksidan är att de rikaste äger och kontrollerar en allt större del av världens sammanlagda välfärd. Det är en konsekvens av dagens företagsledda globalisering. Samtidigt kan stora delar av världens toppskikt undkomma skatt. De leker kurragömma med nationella lagar och utnyttjar bristen på internationell samverkan.
En hållbar värld kräver i längden en bättre balans mellan den reala ekonomin och den finansiella sektorn. Mellan företag och skattebetalare, de som äger kapital och de som bara har sitt medborgarskap och sitt arbete att sälja. Den kampen är inte ny. Men vi är inne i ett kritiskt och formativt skede för såväl den nationella demokratin som det globala samarbetet.
Vi har släppt anden ur flaskan. Kapitalet har fått sin frihet. Vi kan inte få in kapitalet i exakt den gamla flaskan. Men frågan kvarstår, hur ska lagarna och politiken kunna matcha de internationella kapitalrörelserna? Hur får vi in den finansiella globala anden i en ny flaska?
Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
