Kapitalism är ingen naturlag

Ledare Den otyglade kapitalismen sliter itu samhällen och nyliberalismens lägereld har fängslat alltför många under alltför lång tid. Det är dags att snacka klarspråk om kapitalets makt i Sverige och konsekvenserna för allmänintresset.

I nyupplagan av den lysande intervjuboken Klass – är du fin nog? skriver Anneli Jordahl: »Alla har en klasstillhörighet. Vi kan förtränga den, eller prata om den. Hur vi än gör kommer vi inte undan.«

Så är det.

Samtidigt tycks det som om den politiska debatten under alltför lång tid haft skygglappar för den medfödda ojämlikhetens brännmärke. I stället har vi bländats av finanssektorns innovationer, låtit marknaden få företräde framför politiken.

Både LO:s stora jämlikhetsutredning och Katalys imponerande klassprojekt vittnar om ambitionen att fästa jämlikheten i politikens blickfång. Det är efterlängtat.

I går lanserades Program för omfördelning – sex punkter för att minska inkomstskillnaderna. Förutom arbetslöshets- och sjukförsäkring, pension och geografiska skillnader fokuserar rapportförfattarna på den snedvridna beskattningen av kapitalinkomster.

Ur rapporten: »För de 90 procent av befolkningen med de lägsta inkomsterna utgör kapitalinkomsterna i
genomsnitt runt tre procent av inkomsterna. Bland personer med de högsta inkomsterna är kapitalinkomster närmare 80 procent av de totala inkomsterna.«

Hur somligas drömmar klipps av redan i barndomen, medan andras växer med efternamnet, angår oss alla

Den lilla klickens rikedom på spekulationen är inte bara oönskad ur ett jämlikhetsperspektiv, den är dessutom destruktiv för samhället i stort.

Förändringen i finanssektorns betydelse för samhällsekonomin är dramatisk. 1980, då Sverige för övrigt var världens mest jämlika land, uppgick Stockholmsbörsens sammanlagda värde till 12 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. 1989 var motsvarande andel 68 procent – och 2012 hela 128 procent.

Samtidigt har klassmärket fått en allt större betydelse. I dag är de relativa omfördelningseffekterna betydligt lägre jämfört med för tjugo år sedan.

Fördelningen av förmögenheter och inkomster i Sverige är i själva verket tillbaka på fyrtiotalets nivåer, något Göran Therborn i senaste New Left Review beskriver som en »motreformation«.

Det är uppenbart att den otyglade kapitalismen slitit itu samhällen och eldat på den demokratisk- politiska klyvningen. Nyliberalismens lägereld har fängslat alltför många under alltför lång tid.

Det är dags att snacka klarspråk om kapitalets makt i Sverige och konsekvenserna för allmänintresset.

För som LO:s rapportförfattare så träffande skriver: »Den materiella fördelningen i ett samhälle bör ses som utfallet av en ständig intressekonflikt som beror på olika gruppers maktresurser snarare än på någon naturlig ordning eller regler.«

Men det är också centralt att vi inte fastnar i problembeskrivningen, harvar på med siffrorna om klassamhället och klyftorna. Det är ju bara ena delen.

Den andra handlar om det möjliga. Om hur reformer som tippar makten från ekonomiskt privilegierade till missgynnade lyfter oss. Ger luft under hela samhället, skapar optimism och en tro på den egna förmågan.

Renässansen för diskussioner om klass, jämlikhet och makt måste fortsätta. På arbetsplatsen, vid köksbordet, i klassrummet.

Personliga erfarenheter hänger samman med strukturer och system. Och hur somligas drömmar klipps av redan i barndomen, medan andras växer med efternamnet, angår oss alla.