Väldigt överraskade blev i går de strutsar som stoppat huvudet i sanden och sagt att media överdriver och att den ekonomiska krisen snart är över. Men ingen av oss andra blev särskilt förvånade över att IF Metall och arbetsgivarna har slutit ett avtal som möjliggör att behålla jobben mot lönesänkningar på max 20 procent. Om var fjärde IF Metall-medlem är antingen varslad eller redan arbetslös – och fler är på väg – måste någonting göras.
I en sådan situation är det lätt hänt att total anarki bryter ut. Att desperata klubbledningar och förtvivlade medlemmar, som sitter i lånesaxen, är beredda att sänka lönerna lokalt hur mycket som helst för att rädda jobben. Med det avtal som IF Metall centralt har gått med på lägger man förhoppningsvis ett golv för hur mycket lönerna kan gå ner. Och mindre av panik och mer av rådrum är inte att förakta. Löntagarna får nu tid att räkna om sin hushållsekonomi, företagen ges respit för att pröva nya möjligheter.
Ett slags permitteringslön, för att metallare ska slippa gå på en helt otillräcklig a-kassa, är naturligtvis ingen långsiktig lösning. Man räddar måhända inte särskilt många jobb. Men alternativen är sämre.
Om någon för ett år sedan hade väckt tanken på ett avtal av den här sorten hade alla sagt blankt nej, utom de hesaste hökarna i arbetsgivarvärlden. Den solidariska lönepolitiken har – fram till nu – betytt att man inte ska sörja om ett dåligt betalande företag går i putten, om man i stället får bättre betalande.
Det var rätt att resonera så under 50-talets rekordår. Då fanns en växande svensk ekonomi, med lågkonjunktur ibland, ett år eller två. Men nu är läget ett annat. Nu sitter industrin nere i ett globalt svart hål och ingen vet hur länge det dröjer innan de kan komma upp ur hålet. Bara framtiden kan därför utvisa om IF Metall-ordföranden Stefan Löfven har gjort rätt eller fel. Men det är ett modigt beslut han och förbundsledningen har tagit. Löfven har visat att han är beredd att ta ansvar. Eftersom förmåga att tänka på helheten och ta ansvar brukar ingå i det som kallats för "den svenska modellen", är denna modell kanske inte helt död, trots allt.
Fast lite patetiskt känns det, med en Volvoledning som mitt under företagets jätteförluster höjer sina bonusar och en borgerlig regering som bara förmår kalla till presskonferenser för att ropa: Vi betalar inte, vi betalar inte…
Om IF Metall tar ansvar, vilket ansvar är de andra aktörerna beredda att ta? Om inte, då är slutsatsen ofrånkomlig; att kapitalismen har havererat, men det är löntagarna som får betala.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
