Jakten på en bot mot framtida finanskriser är igång. Restriktioner av internationella kapitalflöden tycks vara en del av medicinen enligt IMF, G20 och Bank of England.
I teorin är kapitalflöden mellan länder utmärkt. Mogna ekonomier med ett överskott av kapital investerar pengarna i tillväxtmarknader som får möjlighet att utvecklas och skapa jobb. Men i den verkliga världen är det något annat som hänt de senaste tio åren.
Den rika delen av befolkningen i fattigare länder (Kina) har i själva verket lånat ut pengar till de fattigare i rika länder (USA). De pengar som faktiskt investerats i tillväxtländer, har kvickt dragits tillbaka när hemmamarknaden krisat, vilket skapat oförutsägbarhet och fått kriser med ursprung i den rika världen att snabbt spridas globalt. Och inlåningsländerna i Östeuropa och Baltikum har liksom utlåningsländerna Österrike och Sverige fått smaka på vad lån i utländsk valuta kan innebära när bubblan spricker.
En av frihandelns främsta försvarare Jagdish Bhagwati skrev i ”Till frihandelns försvar” (2004) om vikten av att kapitalflöden regleras för att frihandel i varor och tjänster ska fungera. Redan i Cancun 2003 kraschade WTO-förhandlingarna när den rika världen ansåg att investeringar i fattiga länder inte skulle regleras (Singapore-frågorna), vilket fattigare länder motsatte sig.
Kina och Indien tycks med strängare kontroll av kapitalflöden ha klarat finanskrisen relativt väl. Latinamerikanska länder har nu börjat införa regleringar som skatter på utländska köp av aktier och krav att investerare sätter in pengar på minst ett år hos centralbanken för att hindra snabb flykt av kapital vid en kris på hemmamarknaden.
Även IMF svänger nu om behovet av kapitalregleringar. I en färsk bakgrundsrapport belyses att bristen på översyn av utländska investeringar bidrog till att EU inte hade koll på lånen till de amerikanska bolåneinstituten. Man riktar också kritik mot till exempel svenska myndigheter som inte hade kontroll på den stora utlåningen till Baltikum, vilken förvärrade finanskrisen i Baltikum och även i Sverige.
IMF efterlyser att länder som mottar stora krediter, särskilt i utländsk valuta, upprättar strategier för att hantera inflödena. Frågan kommer att bli allt viktigare framöver eftersom kapitalflöden ökar i takt med att tillväxtmarknaderna blir större, förutspår IMF. G20 går ännu längre i sina rekommendationer än IMF och även Bank of England talar om behovet av regleringar i en värld där kapitalflöden blir allt större.
De kommersiella bankerna lär göra sitt bästa för att hindra ytterligare regleringar. Men politiker och myndigheter kommer att ha händerna fulla i takt med att kapitalflödena växer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
