»Kära Kristdemokrater, hur tänkte ni där?«

Luftlandsättningen av Sara Skyttedal som kommunalråd i Linköping sätter en ny standard för politiska utnämningar. I förlängningen är den ett hot mot lokaldemokratin, skriver Jesper Bengtsson, chefredaktör för Tiden.

Kristdemokraten Sara Skyttedal ska bli kommunalråd i Linköping. Det är på flera sätt ett naturligt steg. Skyttedal är en politisk stjärna. En person som förmår att tränga igenom mediebruset och med en tydlig högerkonservativ agenda kritisera en redan högerpräglad partiledning.

För svensken i gemen är Skyttedal kanske mest känd för att ha skålat i champagne när Kristdemokraterna på sitt riksting förra året fällde Decemberöverenskommelsen. Ett beslut som de facto innebär att Skyttedal och de andra som röstade emot överenskommelsen är beredda att regera med stöd av Sverigedemokraterna. I somras skrev hon en debattartikel i Expressen som krävde slopad asylrätt.

Men utnämningen till kommunalråd är problematisk av skäl som inte primärt har med Skyttedals högerpolitik att göra. Det handlar om att den bryter mot en lång lokaldemokratisk tradition som bygger på att förtroendeuppdrag erövras underifrån. Uppdrag i Linköping kräver normalt erfarenhet från Linköping, och stöd från lokalorganisationen där.

I valen till riksdagen har partierna ibland frångått detta. Kända rikspolitiker har »placerats« ut i landet för att de ska vara säkra på en plats på Helgeandsholmen. Men då rekryteras de för att de är och förblir dugliga rikspolitiker.

Med Skyttedal ser vi en ny trend. Linköpings kristdemokrater har helt enkelt betraktat valet av nytt förstanamn som vilken vd-rekryteringsprocess som helst. Hon är headhuntad för att hon är ett nationellt namn med förmåga att synas och höras.

Jag vet förstås inte exakt vilka grunderna för utnämningen är. Kanske ansåg Kristdemokraterna helt enkelt att de inte hade några egna starka namn att lyfta fram. Kanske viskade någon från partiledningen att Skyttedal var en allt för stark politisk kraft för att inte erbjudas ett heltidsjobb inom politiken.

Men politiska jobb är inte som andra jobb. Ska inte vara som andra jobb. Den dag de blir det har demokratin förlorat något viktigt.

Det avgörande är att det sätter en helt ny trend för lokala politiska utnämningar. En trend som ytterligare riskerar att utarma den decentraliserade demokratiska struktur, med starka kommunala partier, och starka kommuner, som alltid varit Sveriges kännemärke i internationella jämförelser. De lokala partierna har redan i dag svårt med sitt uppdrag. Meningen med föreningen är inte lika självklar som under tidigare decennier. Ska de nu också förlora funktionen att plocka fram och lyfta upp sina lokala företrädare? Vad blir kvar då?

Eller som den tidigare kristdemokratiske ledaren Alf Svensson säkert skulle uttryckt saken: Kära vänner, hur tänkte ni där?

Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden