I en ny rapport argumenterar Timbro för lägre koldioxidskatt. Författaren förminskar dock den förväntade skadan av global uppvärmning när han ignorerar katastrofscenarier i sina beräkningar, skriver filosofidoktoranden Karim Jebari.
Det tycks finnas stor enighet bland policybedömare om att koldioxidskatt är det bästa sättet att minska koldioxidutsläppen, och att det därmed vore önskvärt med en sådan skatt.
Nu har emellertid Timbro kommit ut med en ny rapport där författaren, Jacob Lundberg, argumenterar för att den önskvärda nivån på skatten är långt lägre än den nivå som Sverige har för tillfället. I synnerhet den nivå som omfattar fossilbaserade drivmedel.
Argumentet i rapporten är baserad på en sammanställning av vad en rad prominenta ekonomer, inklusive William Nordhaus, har påstått. De är inte ense om den diskonteringstakt som föreslås av de flesta förespråkarna av en hög koldioxidskatt.
Låt mig först förklara vad diskontering är och varför det bör användas ibland. Anta att du har en viss mängd pengar och en viss utgift som du kan antingen ta nu eller i framtiden. Om du investerar de här pengarna i en aktiefond (med låg avgift) kan du förvänta dig att få en avkastning (före skatt) på 2-3 procent per år. Det betyder att en utgift nu är mer kostsam i förhållande till dina resurser än, en utgift i framtiden, allt annat lika.
En ökningstakt på 3 procent innebär att dina resurser fördubblas på ca 23 år. Det är därför rimligt att diskontera kostnaden för framtida utgifter med en viss procentsats per år. Eller med andra ord: om dina resurser ökar med 3 procent per år, och kostnaden på din utgift är lägre än dubbelt så stor om 23 år, så bör du vänta med att ta utgiften om du har den möjligheten.
Men detta resonemang är problematiskt att tillämpa på klimatrisker, om resonemanget inte inkluderar det utfall som har den största förväntade skadan (förväntad skada är alltså skada multiplicerat med sannolikheten). Som filosofen John Broome och ekonomen Martin Weitzman har argumenterat, så står de mest sannolika scenarierna för en relativt liten del av den förväntade skadan. Denna står att finna i sannolikhetsfördelningens “feta svans”.
Det mest sannolika scenariot, givet rådande utsläppstrender, tycks vara mellan 2 och 4 graders uppvärmning år 2100. Det är illa, men kanske inte katastrofalt, givet att global BNP ökar med 3 procent per år borde vi ha råd att kompensera de drabbade.
Men givet rådande trender så är risken för ett scenario med 6 till 8 graders uppvärmning inte obefintlig, och kanske så hög som 1 procent. I det här scenariot riskerar vi att få en global demografisk kollaps, som den som drabbade Europa under den sena medeltiden, då ungefär hälften av befolkningen dog. Den totala kostnaden i ett sådant utfall skulle vara nära 100 procent av BNP.
Eftersom värdeförlusten i detta osannolika men möjliga katastrofscenario är så enorm i förhållande till de andra scenarierna så bör detta möjliga utfall dominera våra överväganden. Nästan all förväntad skada kommer nämligen från det här utfallet, även om det är väldigt osannolikt.
Om man ignorerar katastrofscenariot i sina beräkningar, är det klart att den förväntade skadan från global uppvärmning blir liten!
Det är som att beräkna den förväntade kostnaden för en eventuell brand utan att ta med det mest osannolika men mest kostsamma utfallet, att huset brinner ned och dödar hela ens familj. Om vi bara begränsar oss till att uppskatta kostnaderna för att gardinerna blir rökskadade, ja då är det klart att brandsläckaren blir en onödig kostnad.
Karim Jebari, doktorand i filosofi vid KTH samt en av skribenterna på bloggen Politisk filosofi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
