Karin Svanborg-Sjövall (Timbro): Jag vill inte leva i Palmes samhälle

Vi är många som hellre ser en framåtsyftande, frihetlig politik än den nostalgiska vänstersoppa som nu börjar serveras. Det skriver Karin Svanborg-Sjövall, Timbro.

På Dagens Arenas redaktionsblogg undrar Eric Sundström varför ”tyckarhögern är så ilsken”. Ett av hans exempel är en tweet jag skrev i samband med att den nya regeringen och Vänsterpartiet presenterade sin överenskommelse om hur de vinstdrivande aktörerna ska tvingas ut ur välfärden under kommande mandatperiod.

Att den nya regeringen ämnar slå ner flera av de bärande väggarna i den välfärdsmodell som arbetarrörelsen själv aktivt har varit med och byggt upp är, om man får tro Sundström, i själva verket rätt okontroversiellt och inget att uppröras över.

Men faktum är att Sundström inte hade behövt gå längre än till sin egen sajt för att få svar på sin fråga. I en artikel som publicerats bara timmar före bloggposten beskriver Kent Werne de rödgröna förslagen som  ”det mest radikala sedan Palmes dagar”.

Här får nog Dagens Arena bestämma sig: antingen är överenskommelsen inget särskilt att bry sig om, eller så är den det mest radikala sedan betongsocialismens glansdagar. Man kan givetvis inta båda positionerna, men inte gärna samtidigt.

I detta fall tror jag mer på Werne, och tänk, jag vill inte leva i Palmes samhälle. Jag vill inte stå med mössan i hand om något av mina barn skulle fara illa i skolan, eller byta ut medborgarnas inflytande över de välfärdstjänster vi bekostar mot möjligheten att få skicka en ”demokratisk signal” vart fjärde år.

Jag vill bo i ett land som respekterar äganderätt och självbestämmande och där Sveriges statsminister inte låter ledaren för det gamla VPK diktera välfärdens villkor. Jag vill se en återpolitiserad borgerlighet som lämnar statskramandet bakom sig och ett näringsliv som sträcker på ryggen och försvarar sig när välståndsskapande krafter beskrivs som ”parasiter” och ”cancersvulster”.

Sundström tycker att det är olämpligt att använda ordet ”krig” när människor dör i Syrien. Jag tycker att det är olämpligt att ställa 191 000 mördade i relation till en anglicism som syftade på en för svensk politik central ideologisk konflikt. Med tanke på vad vänstern brukar tycka att borgerlighet och företagare får tåla i debatten är det också rätt pikant hur ordens valör skiftar beroende på person och tidpunkt.

I en generös avslutning tillstår Eric Sundström att även den här regeringen får tåla att synas i sömmarna. Och jag kan lova att det kommer att opinionsbildas aktivt när 11 200 vård- och omsorgsbolag, med 160 000 anställda, 1 000 friskolor med 160 000 elever och 900 förskolor med 44 000 barn nu ifrågasätts och svartmålas av regeringen och Vänsterpartiet.

Vi är många som hellre ser en framåtsyftande, frihetlig politik än den nostalgiska vänstersoppa som nu börjar serveras, även utanför den privata välfärdsproduktionen. Det kommer att märkas.

Till syvende och sist krävs två sidor för en bra debatt. Vill ni ha Domussamhället åter, med återinförda kommunala monopol och nedmonterad valfrihet, så argumentera då för det. Men ni har ingen rätt att kräva att era ideologiska motståndare stillatigande ska se på när de frihetsreformer som måste utvecklas i stället ska avvecklas, eller att påstå att ett systemskifte skulle vara okontroversiellt eller sanktionerat av väljarna.

Och vad gäller valet av metaforer: börja med att se om ert eget hus.
 
Karin Svanborg-Sjövall, projektledare, Timbro