Redan nu talar ekonomin sitt tydliga språk. Kärnkraften är för dyr.
Nyss skulle marknaden avgöra kärnkraftens framtid. Budskapet kunde ifrågasättas på rent principiella grunder. För det borde vara ett politiskt beslut. Möjligen ligger det i linje med vår marknadsliberala tidsanda.
Men de som vill fasa ut kärnkraften hade hittat ett tungt argument. Ekonomin talar sitt tydliga språk: det lönar sig inte att bygga ny kärnkraft.
Kärnkraften är extremt dyr. Betydligt dyrare än andra alternativ. Finland betraktas av många som ett land som ”går före” och verkligen satsar på kärnkraft. Men det tog 18 år att färdigställa Olkiluoto 3. Förseningen landade på 13 år och prislappen på 130 miljarder. Det är ändå billigare än jättesatsningen i Storbritannien, Hinkley Point. Där beräknas förseningen bli 12 år. I så fall blir det start år 2029.
Ett mentalt och kanske också ett politiskt tillstånd där några (eller i varje fall Tidöregeringen) inte är medvetna om hur det verkligen förhåller sig
Vad är kostnaden för förseningar av det slaget? Särskilt när tiden är knapp för att vi ska hinna att minska temperaturhöjningen på jorden. Och den brittiska prislappen har rakat i höjden och beräknas nu landa på 600 miljarder för två reaktorer. Det motsvarar halva den svenska statsbudgeten.
Inför valet lanserade Tidöpartierna kärnkraften som den stora lösningen på den framtida energiförsörjningen och utfasningen av den fossila ekonomin. Vissa frågor tycks ha fallit i historisk glömska. Som frågan om hur det radioaktiva kärnavfallet ska kunna förvaras på ett säkert sätt i tusentals år. Eller för den delen den djupt problematiska uranbrytningen, som regeringen nu åter vill tillåta. Eller riskerna för allvarliga haverier. Är det någon som minns Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima?
I förra veckan var kärnkraftexperten Mycle Schneider i Sverige och presenterade sin rapport ”World Nuclear Industry. Status Report 2023”. Detta är en återkommande årlig rapport som är strikt faktabaserad. Den innehåller inte några fake news eller skönmålningar och är på över 500 sidor. Han kallade tron på kärnkraften för energipolitikens ”La La Land”. Det vill säga, ett mentalt och kanske också ett politiskt tillstånd där några (eller i varje fall Tidöregeringen) inte är medvetna om hur det verkligen förhåller sig. Eller bara väljer att blunda för fakta.
Rapporten avlivar en rad myter. En sådan är att kärnkraften upplever en renässans. De senaste två decennierna har 102 nya kärnkraftsreaktorer tagits i bruk. Medan 104 har stängts ned. Häften av de nya reaktorerna byggdes i Kina, vars ekonomi bygger på sin egen kommunistkapitalistiska logik. Med staten och kommunistpartiet som yttersta domare.
Även Putins Ryssland bygger ny kärnkraft. Men i resten av världen fasas kärnkraften ut. Schneiders slutsats är glasklar: ”Det finns ingen som kan bygga kärnkraft i Sverige.”
Och skälet är alltså de allt högre kostnaderna. I stället är det sol och vind som tar marknadsandelar. Och det är energislag som är mycket, mycket billigare än kärnkraft, Mycket tyder också på att den skillnaden kommer att öka. Men redan nu talar ekonomin sitt tydliga språk, kärnkraften är för dyr.
Men i Sverige har regeringen satsar hela sin politiska prestige på att kärnkraften hör framtiden till. Det gick inte att återstarta redan nedstängda reaktorer. Men nu hoppas regeringen på att få i gång nya projekt. Men företagen i branschen är synnerligen ovilliga, av strikt ekonomiska skäl. Visst är det en märklig paradox att de partier som i andra sammanhang gärna argumenterar utifrån marknadsekonomiska principer nu är beredda att kasta dessa överbord. För nu vill regeringen kasta in statliga pengar i den här delen av energisektorn – i mycket stor omfattning. Regeringen har redan fattat beslut om kreditgarantier på 400 miljarder. Men statliga Vattenfalls vd Anna Borg menar att detta inte räcker. Sverigedemokraternas Tobias Andersson som är ordförande i näringsutskottet tycker att regeringen ska tillsätta en ny styrelse för Vattenfall som ”säkerställer hennes avsättning”. Detta har han framfört informellt till finansdepartementet. Officiellt lämnade han även budskap i en intervju i Svenska Dagbladet.
Anna Borg svarar med att det behövs mycket mer pengar för att nya kärnkraftverk ska vara möjliga att byggas. Och nu har regeringen gett en utredare i uppdrag att ta fram förslag där staten ska dela även på risken. Det verkar inte finnas någon hejd på vilka att spendera statens och skattebetalarnas pengar på kärnkraften. Bakom detta finns en medveten politisk strategi. Men det faktum att inget händer har skapat frustration i Tidöalliansen. Energiminister Ebba Busch hoppas kunna sätta spaden i jorden för åtminstone ett kärnkraftverk under innevarande mandatperiod, vilket framstår som orealistiskt förutom att det är oklokt ur ekonomisk synvinkel. Det är tragiskt att även Socialdemokraterna jamsar med och inte utesluter ny kärnkraft.
Det högerkonservativa politiska projektet handlar om att göra upp med det progressiva Sverige. Där passar kärnkraften in även om det är ett ekonomiskt luftslott. För sol och vind är i Tidövärlden något rödgrönt, och därför viktigt att distansera sig ifrån. Tidöpartierna vann valet på att lova minskad reduktionsplikt och sänkta el- och bränslepriser, väl medvetna om att utsläppen därigenom ökar. Kärnkraften blir i det perspektivet ett alternativ som kan lösa alla dilemman.
Någon gång i framtiden. Men många års tidsfördröjning. I en tänkt värld. I det som är politikens ”La La Land”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
