DEBATT FN:s förbudskonvention mot kärnvapen är en möjlig väg att minska kärnvapenhotet – om det kan samla tillräckligt stöd. Det stödet kommer bero på i vilken utsträckning världsopinionen kan övertyga sina regeringar att lyssna på deras åsikter.
Tillsammans med hotet om klimatkatastrof är det ökande hotet från kärnvapen som fått Bulletin of the atomic scientists att vrida domedagsklockan, som bedömer utsikterna för mänsklig överlevnad, till två minuter i midnatt . Internationella avtal som kontrollerar kärnvapen, som INF och Nya START, försvagas eller kollapsar, i närmandet av ett skarpt test av Bertrand Russell och Albert Einsteins hypotes att vi kan välja mellan att avskaffa vapnen eller avskaffa mänskligheten.
Samtidigt har ett annat avtal, FN:s förbudskonvention mot kärnvapen, dykt upp som en möjlig väg att minska hotet, om det kan samla tillräckligt stöd. Det stödet kommer bero på i vilken utsträckning världsopinionen kan övertyga sina regeringar att lyssna på deras åsikter.
85 procent av befolkningen som är för ett kärnvapenförbud representeras idag av 13 procent av riksdagen
Här hemma delar frågan om undertecknande landet i två parallella konsensus: ett överväldigande folkligt stöd, och ett överväldigande politiskt motstånd. De 85 procent av befolkningen som är för ett kärnvapenförbud representeras idag av 13 procent av riksdagen – med Socialdemokraterna och de borgerliga partierna emot – i en kommentar till demokratins praktiska uttryck som borde fascinera statsvetare.
Detta ovanliga exempel på politiskt samförstånd över blockgränser kompletteras samtidigt av ett annat, motsvarande samförstånd i agendasättande medier. Medan de stora ledarredaktionerna bittert kritiserat tidigare utrikesminister Margot Wallströms ansträngningar för ett svenskt undertecknande, har brister i motståndarsidans argument passerat utan kommentar.
En drastisk illustration av den selektiviteten gavs i våras, när en av Försvarsmaktens allvarliga och ofta upprepade invändningar mot konventionen, öppet och direkt motsades av myndighetens ansvarige minister Peter Hultqvist, utan följdfrågor.
Invändningen – att ett förbud mot kärnvapen på svensk mark kommer stoppa gemensamma militärövningar – grundar sig på andra länders principiella ovilja att redovisa om deras stridskrafter bär på kärnvapen eller inte. Överbefälhavare Micael Bydén upprepade varningen för Aftonbladets läsare: “om [kärnvapenländer] inte kan komma hit på grund av den här konventionen, eller vi inte kan komma till dem och öva, så blir ju det ett bekymmer.”
Ett par veckor senare, i en debattartikel i Dagens Nyheter, slog dock försvarsministern fast att “[n]är det sedan gäller den svenska positionen att inte förvärva kärnvapen och att inte tillåta att sådana vapen placeras på svenskt territorium eller medföras av gästande stridskrafter vid besök, så har den förmedlats på ett otvetydigt sätt … En gästande stat är folkrättsligt förpliktad att följa de villkor som Sverige uppställer för besöket.”
Att det redan är olagligt att ta med kärnvapen på svensk mark har alltså inte hindrat övningar hittills. Det är talande att det politiska ledarskapet oroar sig så lite för mediernas hån att de inte bryr sig om att undvika logiska självmotsägelser – och kanske lika talande att självförtroendet verkar befogat. Såvitt jag vet har detta underkännande av ett av motståndarsidans oftast upprepade argument, av en av motståndarsidans egna försvarare, ännu inte berörts med en kommentar.
Det borde kanske ge skäl till eftertanke, både på landets ledarredaktioner, och hos den överväldigande majoritet av befolkningen vars hållning i en fråga om fortsatt överlevnad fortsätter att ignoreras.
Hjalmar Nobel
skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
