Regeringens utredning tycks utgå ifrån att samhällets grupper inte behöver varandra för att det ska fungera.
Regeringen ska räkna på hur lönsamma invandrarna är.
Att räkna på invandringens kostnader är, som Tobias Hübinette påpekat, Sverigedemokraternas drömprojekt. Sedan alltid. De brukar motionera om ”mångkulturellt bokslut” och har till och med själva försökt genomföra den här typen av beräkningar, som i rapporten ”Invandringen och de offentliga finanserna – 15 år senare” som publicerades några veckor innan valet 2022.
Beslutet att kartlägga invandringens kostnader är en del av Tidöavtalet 2.0 som enligt uppgifter till bl.a. SVT nu är färdigförhandlat mellan SD och regeringspartierna. Uppdraget att göra kartläggningen kommer att gå till Konjunkturinstitutet. Det finns alltså förutsättningar för en seriös kartläggning. Men kommer den att utgöra en rimlig uppskattning av ”kostnaderna” för invandring?
Ställer man grupper mot varandra kommer det alltid att finnas någon grupp som man kan peka på som olönsam
Det är en inte alltför vild gissning att även den här beräkningen kommer att bygga på antagandet att invandringens kostnader kan mätas i skillnaden mellan inbetalda skatter och emottagna transfereringar, ”nettoskattekostnaden”. Det här är inte bara den metod som SD tidigare använt, t.ex. i rapporten ovan, utan också den metod som använts i en rad tidigare studier, bl.a. i studier av Joakim Ruist 2015 och 2018 och i en ESO-rapport av Jan Ekberg 2009.
Finanspolitiska rådet publicerade för några år sedan en studie om flyktinginvandringens påverkan på den offentliga sektorns finanser, som just begränsade denna påverkan till att vara hur ”flyktingarna bidrar med skatter och socialförsäkringsavgifter samt erhåller olika typer av transfereringar från det offentliga transfereringssystemet och tar del av offentlig konsumtion”.
Regeringen intresserar sig inte bara för invandringens kostnader totalt, utan också för hur lönsamma olika grupper av invandrare är, som inflyttade från Somalia eller Irak.
Tidöpartierna vill ställa grupp mot grupp: invandrare mot svenskar, och grupper av invandrare mot varandra. Ställer man grupper mot varandra kommer det alltid att finnas någon grupp som man kan peka på som olönsam, i jämförelse med en annan. Även om invandringen som helhet varit samhällsekonomiskt lönsam för Sverige vill de kunna peka ut grupper som inte varit det.
Om man resonerar så finns det ju en mycket mer omfattande grupp vars lönsamhet – eller brist på lönsamhet – är ett mycket större problem för samhället: kvinnorna!
Gruppen kvinnor som grupp är ju mindre lönsamma än gruppen män, på alla sätt.
Kvinnor har för det första lägre inkomster än män. Inte bara är kvinnor överrepresenterade bland dem som tjänar minst, de tjänar mindre än män med motsvarande yrke och befattning över lag. Kvinnliga undersköterskor tjänar mindre än manliga, kvinnliga läkare tjänar mindre än manliga, kvinnliga VD:ar tjänar mindre än manliga. Och så vidare.
Detta måste ju bero på att kvinnor i grunden är mindre produktiva än män. Om alla kvinnor lämnade Sverige skulle därför produktiviteten stiga enormt! Vi har varit naiva om de samhällsekonomiska kostnaderna av kvinnor!
Och det är ju inte bara det att kvinnor tjänar mindre än män. De arbetar dessutom mindre! Kvinnors sysselsättning är lägre, de är oftare sjukskrivna, de är föräldralediga längre, de jobbar oftare deltid.
Som inte detta var nog kostar kvinnor mer än män. De tar ut mer föräldradagar, mer bostadsbidrag, större antal VAB-dagar. Och trots att de jobbar mindre än män så får de pension i många fler år än män, eftersom de envisas med att leva längre.
I jämförelse med män är kvinnor helt enkelt inte samhällsekonomiskt lönsamma. Vi har inte råd med kvinnorna!
Det finns såklart många problem med det här sättet att räkna på en befolkningsgrupps lönsamhet.
För det första antar man att en människas lön är det samma som hennes värde för samhällsekonomin. Men det arbete som undersköterskor utför blir ju inte mindre värdefullt för att de har låg lön. Och en vd:s bidrag till samhällsekonomin ökar inte i takt med antalet bonusar (kanske till och med tvärtom).
För det andra utgår man ifrån att produktivitet är en individuell egenskap. Istället uppstår ju produktivitet i en kontext: en arbetare som har bra arbetsredskap är mer produktiv än en som inte har det. Produktiviteten beror dessutom på hur mycket vi vill investera i varandra: en som fått chansen att gå och använda en yrkesutbildning är såklart mer produktiv än någon som tvingats ta första bästa jobb som cykelbud. Kvinnors helt obetalda arbete är inte värdelöst bara för att det är just obetalt. Vi är förutsättningar för varandras produktivitet på fler sätt än (särskilt höginkomsttagare) vill inse.
I exemplet med kvinnor ovan framstår de som olönsamma, ja rent av tärande, för de mer högavlönade männen.
Precis lika absurt skulle det vara att genom att räkna plus och minus för de offentliga finanserna framställa gruppen invandrare som helhet som tärande för den infödda befolkningen.
Eller arbetarklassen som en belastning för överklassen för att de får tillbaka en högre andel av det de betalar in.
”Det framstår som att det är de som gör de tyngsta jobben – vi skulle kunna kalla dem arbetarklassen – som belastar lönepyramidens topp”, som riksdagsledamoten Ali Esbati skrev i en krönika i Arbetsvärlden när det begav sig förra gången. Den tål att läsas igen. Särskilt av Konjunkturinstitutet som ska räkna på ”invandringens kostnader”.
Se till att räkna rätt den här gången.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
