I det nya medielandskapet är Katarina Janouchs kusliga påstående om fakta som något relativt ett tidens tecken.
Jag reser och håller en del föredrag i våra nordiska grannländer. En vanlig åsikt i Danmark och Norge är att Sverige a) på grund av en allt för generös flyktingpolitik har förvandlas till ett slags gränszon med sönderfallande stadskärnor, gängkrig och gettoisering b) att sanningen om det tillståndet inte kommer fram därför att åsiktskorridoren i detta Nordens Tyskland (som Sverige ibland kallas) är för smal.
Får det här resonemanget någon av er att associera till Katerina Janouch? Jag trodde väl det.
I en gästkrönika i GP frågade sig journalisten Andreas Henriksson om inte åsiktskorridoren i själva verket har breddats. Janouch, och de många som tycker som hon, kan väl knappast längre sägas slå ur något underläge.
Tack vare sociala medier har de heller inga problem med att nå ut med sina budskap. Ju svagare dagspressen ter sig, desto starkare blir andra opinionsbildare som opererar mer effektivt i det nya medielandskapet.
För Henriksson framstår detta märkligt nog som något positivt. Med högre i tak finns inget längre som hämmar diskussionen och analysen av den svenska migrations- och integrationspolitiken, tycker han.
Själva DN har förlorat sin blytunga röst i debatten, och är numera bara en lokaltidning i Stockholm som råkar vara rikslikare för ett antal Stockholmsjournalister. Tack vare det nya digitala landskapet kan helt nya typer av opinionsjournalistik kliva in på arenan.
Och nytt har det blivit. När SVT beslöt sig för att kolla vad som är sant och falskt i Janouch-debatten genom att granska några av de mest omstridda uppgifterna från den tjeckiska teveintervjun, reagerade Katerina Janouch med vrede.
Med författarens sinne för iskalla formuleringar hittar Janouch kärnpunkten.
Enligt SVT accepterar hon inte Kulturnyheternas granskning. Fakta, säger hon, är något relativt. Statistik går att använda för att bevisa vilken tes som helst. Journalisterna bidrar bara till polariseringen i samhället.
Det var ett kusligt påstående.
Med författarens sinne för iskalla formuleringar hittar Janouch kärnpunkten. Hon fångar den förvirring och desinformation, den spöklika känsla av att det inte längre är möjligt att skilja mellan fakta och lögner, som har följt i mediekrisens spår.
Man behöver inte längre acceptera fakta. Vad skönt!
Jag gissar att Katerina Janouch supportrar blir enormt upphetsade av det här nya scenariot. Betyder det dessutom att åsiktskorridoren, som Henriksson skriver, blivit bredare?
Eller är det istället som många medieforskare menar, att dagens konsumenter, det vill säga medborgare, i allt högre utsträckning lever i filterbubblor där de tar intryck av vilka illa underbyggda påståenden som helst, bara de bekräftar deras världsbild. Ingen människa är en ö, men alla har sin egen smala åsiktskorridor, typ.
Kan någon förklara för mig vad som är bra med den samhällsutvecklingen?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
