Etiopien De politiska förändringarna i vårt land får inte förhindra oss från att ta ställning mot de vidriga övergreppen som begås i kriget i Etiopien. Det skriver Thomas Hammarberg.
Den politiska och humanitära katastrofen i Etiopien har inte fått tillräcklig uppmärksamhet här i Sverige. Det kriget har sällan nämnts i politiska sammanhang och bara fläckvis i medierna. Detta trots att vi har traditionella band med just Etiopien. Tystnaden i dessa dagar blir svår att försvara mot bakgrund av vad som nu faktiskt händer i landet.
Vid ett möte i Husby alldeles före valet deltog företrädare från flera riksdagspartier från höger till vänster. Det intressanta var att samtliga ledamöter delade uppfattningen att Sverige har en viktig uppgift att arbeta för verklig fred i Etiopien.
Ett förödande krig bröt ut i delar av Etiopien för snart två år sedan. Regeringsstyrkor angrep regionen Tigray där det dominerande partiet TPLF hade utmanat centralregeringen i huvudstaden Addis Abeba. De politiska motsättningarna hade djupa rötter men handlade nu inte minst om maktfördelningen mellan centralregeringen och regionerna. Premiärminister Abiy Ahmed – som tilldelats Nobels fredspris 2019 – hade börjat förbereda reformer med syfte att stärka centralregeringens makt medan TPLF tvärtom verkade för ett självständigt Tigray.
Kriget drabbade civilbefolkningen utan hänsyn. Utsända regeringsstyrkor mördade civilbefolkning. Kvinnor våldtogs. Många skolor kunde inte längre fungera. Sjukvården kollapsade. Jordbruk, som redan tidigare drabbats av torka, kunde inte räddas i skuggan av kriget. Svälten spred sig och det beräknades att 450 000 barn blivit undernärda. Många invånare flydde från sina hem, flera tiotusental över gränsen till Sudan.
Nödhjälp utifrån kunde bara undantagsvis komma fram till de behövande. Regeringen blockerade Tigray och de humanitära organisationerna hindrades gång på gång från att komma igenom spärrarna. Det var sannolikt internationella protester mot dessa hinder mot nödhjälpen som öppnade för ett vapenstillestånd den 25 mars i år. Centralregeringen lovade då att avbryta blockaden mot Tigray. Viktigt var också att det då utlovades att trupperna från Eritrea, som med stöd av Abiy Ahmed invaderat Tigray, nu skulle dras tillbaka. De förbanden hade terroriserat befolkningen i olika delar av Tigray sedan krigets början.
Vapenstillestånd skapade förhoppningar om att en stabil fred trots allt skulle kunna bli möjlig. En del möten mellan parterna hade också hållits. Men den öppningen har nu stängts och kriget rasar åter. Det rapporteras att eritreanska trupper är tillbaka i Tigray. Centralregeringen har trappat upp våldet igen och uppges ha avvisat förslag om en förnyad vapenvila. I Tigray fruktar man en förintelse.
Precis som situationen i Ukraina kräver denna katastrof exceptionella insatser utifrån. De försök som gjorts att medla mellan parterna har inte varit effektiva. Det behövs en bredare och mer kraftfull internationell satsning. En förhoppning är att FN skulle kunna få tillräckligt stöd för att pressa fram ett permanent vapenstillestånd.
Om fred etableras på allvar blir en annan utmaning för Etiopien att i samförstånd finna lösningar på de problem som orsakat de nationella konflikterna. Det handlar inte minst om maktförhållandena mellan regionerna och centralmakten i Addis Abeba. För att förebygga nya katastrofer måste dessutom rättvisa skipas för de offer som överlevt terrorn. Den processen kommer att bli mycket svår men måste genomföras om det ska kunna bli någon försoning.
Det blir i ett sådant läge nödvändigt att ta stöd i den internationella folkrätten med dess regler om ”Krigsförbrytelser, Brott mot mänskligheten och Folkmord”. Att Etiopien inte formellt ratificerat de relevanta konventionerna bör inte accepteras som en ursäkt för att undvika att skapa rättvisa.
Svenska utrikesdepartementet har förstås gjort meningsfulla diplomatiska insatser, men den upptrappade katastrofen kräver nu högre prioritet. En ny ledning i UD måste förstå vikten av denna fråga. Detta borde inte vara kontroversiellt. Vid ett möte i Husby alldeles före valet – organiserad av diasporan från Tigray – deltog företrädare från flera riksdagspartier från höger till vänster. Det intressanta var att samtliga ledamöter delade uppfattningen att Sverige har en viktig uppgift att arbeta för verklig fred i Etiopien. Låt oss utgå från att detta gäller nu även efter valet.
Thomas Hammarberg, Tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter i Europarådet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
