För åtta år sedan sa nästan alla att det går inte. Men nu har ett genombrott skett i frågan om att öppna skatteparadisen för insyn, något som G20-mötet i London nyligen bekräftade.
Avgörande har den globala ekonomiska krisen varit, som fått USA och Storbritannien på andra tankar. Dessa länder har länge bromsat reformer, i tron att deras finansiella centra i New York och London skulle gynnas av att hälften av världshandeln slussas via skattefria konton till avlägsna söderhavsöar. Nu ligger delar av denna amerikanska och brittiska finansindustri i ruiner och frågan kan ställas om inte skatteparadisen varit ett av många systemfel som grundlagt katastrofen.
Och det akuta läget i form av växande budgetunderskott och massarbetslöshet kräver större skatteinkomster. Nu finns alltså starka drivkrafter för förändringar, även om mycket återstår innan man kan forcera banksekretessen, oberoende av konkreta brottsmisstankar.
Den brittiske premiärministern Gordon Brown föreslog nyligen en ny skatt för alla skattebefriade utlänningar som bor i landet, något som fick ett antal skattesvenskar i London att öppet förklara att de nu ville flytta hem.
Sverige har också på senare år allt mer börjat likna ett skatteparadis, med slopad arvs- och gåvoskatt 2005, avskaffad förmögenhetsskatt 2007 och lindrigare fastighetskatt för de allra rikaste samma år.
Alla de medborgare som i det senaste halvårets opinionsmätningar gått över till Moderaterna borde läsa hur sjukt regeringen Reinfeldt argumenterade för några år sedan, när förmögenhetsskatten slopades.
Gömda pengar skulle strömma tillbaka till landet, trodde man, något som naturligtvis inte har skett. Det var skatten som var skadlig, enligt regeringen. Inte den skyddande banksekretessen, inte skatteparadisen, inte det osolidariska i att gömma sina förmögenheter utomlands. Det var – kort sagt – mest synd om de rika.
Men att slopa förmögenhetsskatten kommer ju inte åt skatteparadisen. Huvuddelen av den privata äldrevården och flera friskolekoncerner ägs exempelvis av riskkapitalbolag, vars vinster hamnar i skatteparadis. Mycket pensionskapital har också placerats hos dessa skatteskygga riskkapitalister.
"Våra" pengar, som tillhör pensionssparare och skattebetalare, läcker via dessa bolag ut till skatteparadis. Möjligheten att finansiera välfärden urgröps alltså inte en gång, utan flera gånger. Om det går att uppbåda ilska över förre AMF-chefens pension, ger skatteparadisen mångdubbelt större utrymme för folklig vrede.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
