Under 2012 har det blivit uppenbart EU-ledarnas svar på eurokrisen inte har fungerat. Försöken att lösa krisen har pendlat mellan populism och teknokrati. Det skriver Katrine Kielos, skribent och författare.
Under 2012 har det blivit uppenbart EU-ledarnas svar på eurokrisen inte har fungerat. Krisåtgärderna håller i stället på att driva Europa åt rakt motsatt håll. Skuldsatta länder ökar sina långsiktiga skulder genom att desperat skära ner de kortsiktiga. Stora delar av Europa har trillat tillbaka ner i recession.
Försöken att lösa krisen har pendlat mellan populism och teknokrati. Teknokrati och populism är varandras spegelbilder. Teknokratiska lösningar utan demokratisk förankring brukar ge motreaktioner av populism och samma sak gäller omvänt: Det var populism i Grekland och Italien som ledde till tillsättande av två teknokratiska regeringar under 2011.
Politiker som har hött med fingret åt populism i underskottsländerna har lika ofta valt att spela med de mest förenklade myterna i sin egen väljarkår. Den tyska kanslern Angela Merkel har glatt spätt på de populära skrönorna om att grekerna har levt över sina tillgångar.
I gott sällskap – kan tilläggas – av borgerliga politiska ledare som Fredrik Reinfeldt och David Cameron.
Det land som mest dramatiskt bröt mot den heliga stabilitetspakten var i själva verket Tyskland. Spanien följde, tvärtemot den gängse bilden, alla Maastricht-kriterierna och Italien har mycket lägre nivåer av privat skuldsättning än exempelvis Sverige.
Fakta har dock aldrig stoppat en populist och den nuvarande krisen har öppnat upp för dem att frodas på alla kanter. I underskottsländerna vrålar man om att man vägrar ta mer nedskärningar och i överskottsländerna om att man vägrar plocka upp notan.
Det stora gapet mellan vad politikerna tror att de bör göra och vad de tror att de kan göra utan att förlora sina hemmaopinioner har sedan präglat hela krishanteringen.
EU:s historia är i hög grad en historia om teknokrati. Visionen om det enade Europa var visserligen politisk och har burits fram av politiska jättar som Konrad Adenauer, Jacques Delors och Helmut Kohl men den har byggts av byråkrater. De förhandlade med varandra på behörigt avstånd från nationella medier och opinioner. Först en kol-och stålgemenskap, sedan en tullunion, sedan en inre marknad och slutligen en gemensam valuta.
EU-politiken separerades på detta sätt relativt effektivt från den nationella nivån. Det gjorde att man kunde bygga snabbare på den politiska visionen men det gjorde också att Europadebatten på ett nationellt plan lämnades därhän. Bryssel skapade policy utan politik. Populister på nationell nivå kunde därmed ägna sig åt politik utan policy. Populisten behöver teknokraten och teknokraten behöver populisten. När hela projektet nu skakar i sina fogar är det denna uppdelning som bildar rävsaxen som Europas ledare har fastnat i.
I själva verket måste varje lösning för Europa bygga på att politikerna utmanar både teknokraterna och populisterna.
Det senaste årets utveckling har visat behovet av folklig förankring av den ekonomiska politiken på ett smärtsamt tydligt sätt. Det spelar ingen roll hur intrikata nedskärningsprogram vi konstruerar åt Grekland eller Spanien. Så länge de inte uppfattas som legitima och nödvändiga leder de bara till strejker, oroligheter samt ännu mer oro hos den marknad som åtgärderna i första hand syftade till att lugna.
Katrine Kielos, skribent och författare
Arenagruppen arrangerar måndagen den 2 juli seminariet “Efter Europas ”svältkur” – en ny ekonomisk debatt?”. Där presenterar Katrine Kielos en rapport med samma namn. Rapporten kan även läsas här >>. Tid: 16.00–17.00. Plats: Visby, Hamnplan 5.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
