Inga Näslund: Katten med tre ben slutar inte jaga

söndagskrönika För oppositionen i Belarus som fortsätter att kämpa mot Lukasjenkas styre är frihetsberövanden lika vanliga som de är oförutsägbara. Att EU har lättat på sina sanktioner har inte förändrat den verkligheten.

Jag tar en taxi till det lilla villaområdet i Minsks utkanter. I det lilla huset med en lummig trädgård, nu i höstskrud, bor Mikola och Marina, som jag lärde känna när de var i Sverige för drygt två år sedan.

Då hade Mikola nyligen släppts efter fem år i fängelse för att ha organiserat demonstrationer mot det belarusiska styret – varav tre år tillbringades i den strängaste typen av säkerhetsfängelse, där han inte fick se himlen under den dagliga stunden i rastgården på fängelsets tak, för även den hade tak över sig.

Det är härligt att se dem igen – även om vi genast lägger våra mobiltelefoner vid radion i köket. »Så att det inte blir tråkigt för dem som lyssnar, lite musik piggar upp!«. Det finns alltid skåpbilar i området som håller koll på huset.

Fyra katter bor också här, katter som Marina skaffade som sällskap under åren då hon väntade på att Mikola skulle bli fri. En av katterna heter Bonifacio och har bara tre ben. Han är den mest sällskapliga av de fyra och vill gärna bli kliad bakom det öra som han inte kan nå med det saknade bakbenet.

Mikola har fortfarande fängelsestraffet hängande över sig, han är bara släppt villkorligt. Det innebär att de kan ta in honom igen när de vill, och om han får tre så kallade »administrativa straff« utdömda, kan hans relativa frihet förvandlas till fängelsestraff igen.

Eller till en sorts husarrest, som skulle innebära att han inte får lämna Minsk, regelbundet behöva checka in hos polisen och vara hemma efter klockan 20 på kvällarna.

De som demonstrerar fredligt plockas in och döms till 5, 10 eller 15 dagar i arresten.

Han blir regelbundet arresterad, och dömd att avtjäna sådana »administrativa straff«. De har blivit den gängse metoden för regimen att motarbeta protesterna som pågått hela 2017 i Belarus. De som demonstrerar fredligt plockas in, antingen under själva demonstrationen, eller kanske dagen innan, och döms till 5, 10 eller 15 dagar i arresten.

Trots detta har de inte skärpt hans straff:

»Troligen för att de hoppas att jag ska lämna landet. De blir lika besvikna varje gång jag kommer tillbaks efter en resa.« EU lättade på sina sanktioner efter det att Mikola och sex andra politiska fångar fått lämna fängelset 2015, ett beslut som han liksom den övriga belarusiska oppositionen kritiserar.

Mikola har dagarna innan släppts efter en femdagars-sejour i arresten. »Det är mest folk dömda för fylleri där – ganska sorgliga existenser, jag brukar försöka hjälpa dem med deras överklaganden och sådant« säger Mikola, som en gång ledde fackföreningen för officerare i den sovjetiska armén, och arbetade hårt för att Belarus skulle få sitt eget oberoende försvar.

Mikola låter sig inte avskräckas, han planerar hela tiden nya fredliga demonstrationer mot regimen. »Vi är väldigt noga med att följa alla regler när vi demonstrerar, även om vi inte fått tillstånd« säger Mikola. »Vi stannar till och med för rött ljus!«

»Nya politiska rättegångar förbereds. Lukasjenkas eftergifter är bara en tunn fernissa.«

Mikola Statkevich ger inte upp, han fortsätter oförtröttligt att protestera mot Lukasjenkas regim. På samma sätt har den trebenta katten Bonifacio inte slutat jaga, bara för att han bara har tre ben. Han jagar till och med hundar utan att låta sig skrämmas.