KD avvecklar de folkvalda

ledare Har KDs självförtroende vuxit så pass att de nu törs organisera vården i sex större regioner utan att vara rädda förlora till vänstern? Nej. Tvärtom. De vill denna gång ta bort risken att förlora regionval genom att helt enkelt avveckla det direkta demokratiska inflytandet över de nya regionerna.

När jag var ung var det vänstern som ville förstatliga saker. Nu är det högern. I måndags var det kristdemokraternas tur. I en rapport som utlovade århundradets vårdreform föreslog partiet att staten tar över ansvaret för vården.  Tjugoen parallella vårdorganisationer skulle bli en utlovades det. Men nej. Inte heller kd tror att det blir bra om riksdagen ska besluta om varje sjukhus och vårdcentral. Det behövs fortfarande en ”regional organisation för planering och huvudmannaskap för offentligt driven sjukvård i respektive region samt upphandling och avtal med fristående utförare av sjukvård”. Det låter ganska lika dagens regioner, med skillnaden att staten ska stå för pengarna. Det nya är att kristdemokraterna vill dela in landet i sex sjukvårdsregioner istället för dagens 21.

Vänta nu, tänker den som följt sjukvårdsdebatten. Låter inte det där misstänkt likt ett förslag som förkastades för bara några år sedan? Jo, utredningen om det som kallade storregioner föreslog ju precis det 2016. Dagens 21 regioner skulle ersättas med sex nya så kallade storregioner. Förslaget dog snabbt när de borgerliga partierna backade. Kristdemokraterna sade nej med motiveringen att de nya regionerna skulle bli för stora, de ville ha fler. ”Vi ser att sex blir för få, men vi har inte satt ned foten exakt hur många som behövs här behövs det ett tydligare och bättre underlag”, sade partiets vice ordförande Emma Henriksson till Sveriges Radio. 

Den som varken kan påverka eller rösta bort den ”professionella styrelsen” förvandlas snabbt från medborgare till kund.

Alla som följde frågan vet dock att det fanns ett annat skäl som bidrog till att de borgerliga partierna snabbt backade från förslaget. En populär blogg i högerkretsar drev tesen att det fanns en dold socialdemokratisk agenda bakom. Det spreds en karta som sades visa hur de nya storregionerna skulle ge vänstern politisk majoritet i hela landet utanför Stockholm. Göteborgspostens ledarsida spädde på med att det fanns rykten om att det låg så kallad Gerrymandering bakom, alltså det amerikanska sättet att rita om valkretsar för att säkra majoritet. Sällan har borgerlighetens självförtroende sett sämre ut.

Timbros välfärdsansvarige Johan Ingerö delade kartan med orden ”Det finns många invändningar mot regionförslaget. Ett är att det tycks saxat för att ge all makt till vänstern.” Idag är han policyansvarig i kristdemokraternas partiledarstab.

Har kristdemokraternas självförtroende vuxit så pass att de nu törs organisera vården i sex större regioner utan att vara rädda förlora till vänstern? Nej. Tvärtom. Kristdemokraterna vill denna gång ta bort risken att förlora regionval genom att helt enkelt avveckla det direkta demokratiska inflytandet över de nya regionerna. De folkvalda ska bort och de sex regionerna ska ledas av ”professionella styrelser”. Väljarna får nöja sig med att välja företrädare till riksdagen. 

Alla som någon gång varit i kontakt med regionpolitik vet att det finns saker som bäst sköts av professionen, men alla vet också att det finns en lång rad avvägningar och prioriteringar som är uttalat politiska. Ska vi ha en vårdcentral i Söderfors? Ska det finnas förlossningsavdelning i Sollefteå? Ska regionen ta över den privata ambulansstationen i Storuman? Att tro att de går att trolla bort det politiska i frågor som handlar om prioriteringar mellan olika diagnoser, orter eller verksamheter är en illusion.  

Som motiv för att ta bort de folkvalda anför kristdemokraterna att regionpolitiker är både okända och impopulära. Det lär finnas riksdagspolitiker som riskerar att få höra samma argument om sig själva. Kristdemokraterna tycker också att demokratin kan begränsas för att ”väljarnas engagemang för- och förståelse av den regionala politikens funktion och betydelse generellt sett är mycket begränsad”. Det har hittills varit ovanligt med den sortens rättframma mästrande av medborgarna i svensk politik. Det är troligt att att en ”professionell styrelse” som lägger ned ett sjukhus kommer att möta lika mycket vrede från medborgarna som folkvalda hade gjort. 

Kristdemokraternas förslag har alltså likheter med utredningen om storregioner, även om de hellre pratar om förstatligande. Riksdagens inflytande kommer dock att bli begränsat eftersom de sex nya regionerna ska styras som en sorts expertmyndigheter. Det innebär en radikal nedmontering av medborgarnas demokratiska inflytande över vården. Det har stora risker. Den som varken kan påverka eller rösta bort experterna i den ”professionella styrelsen” förvandlas snabbt från medborgare till kund. Förslaget riskerar att driva på en snabb utveckling mot mer privatiserad vård och hotar ytterst betalningsviljan för den gemensamt finansierade välfärden.