Krönika Den massiva kritiken mot förslaget att lägga ner all modersmålsundervisning är berättigad. Men får inte skymma det faktum att bristerna måste åtgärdas, skriver German Bender.
Kristdemokraternas partiledning har gjort det till en vana att med viss frekvens lansera populistiska förslag, som ett slags politisk popcornmaskin.
Bevekelsegrunderna behöver vi inte fördjupa oss i. Kanske tror ledningen att det är ett bra sätt för partiet att nå ut i mediebruset. Kanske försöker man flörta med högerradikala väljare. Kanske är utspelen tänkta att successivt föra KD närmare Sverigedemokraterna, i syfte att underlätta en regeringsbildning med stöd därifrån.
Däremot är det svårt att tro att drivkraften skulle vara faktiskt sakpolitisk eller baserad på en opinion bland partiets egna medlemmar.
Det senaste populistpopcornet som poppat ur KD:s partiledning är att man vill lägga ner modersmålsundervisningen i alla svenska skolor. Partisekreteraren Peter Kullgren motiverar förslaget med att 40 procent av lärarna är obehöriga. ”Då behöver man ju ompröva sina tankar och idéer”, säger Kullengren.
Läsåret 2017/18 var fick 168 000 elever i modersmålsundervisning och 283 000 elever var berättigade till det. KD är alltså i färd med att ”ompröva tankar och idéer” som berör hundratusentals elever och deras familjer.
Det är minst sagt egendomligt att ett konservativt parti på det här viset vill undergräva de starka familjeband som skapas av ett gemensamt modersmål
Elever som får modersmålsundervisning lyckas bättre i skolan (även i andra ämnen), får bättre språkkunskaper generellt (inte bara i modersmålet), och gynnas i sin kognitiva och emotionella utveckling (vilket alla som är föräldrar inser betydelsen av). På ett globalt plan är det en enorm konkurrensfördel för ett land som Sverige, med ett språk som nästan ingen i världen talar, att ha en befolkning som är flerspråkig och goda kunskaper om andra kulturer. Dessutom främjar modersmålet familjesammanhållningen.
Det är minst sagt egendomligt att ett konservativt parti på det här viset vill undergräva de starka familjeband som skapas av ett gemensamt modersmål, givet att sammanhållningen inom familjen normalt sett hör till KD:s kärnvärden. Men vad vet jag, KD:s kärnvärden kanske omfattar alla som lever i Sverige utom just de här 283 000 eleverna och deras familjer.
Låt oss för ett ögonblick ta KD på orden. Låt oss anta att modersmålet bör läggas ner eftersom 40 procent av lärarna är obehöriga.
Ska vi då också lägga ner andra ämnen där bara 60 procent av lärarna är behöriga? Då ligger slöjden illa till: behörigheten bland slöjdlärarna i årskurs 4–6 ligger på samma nivå som bland modersmålslärarna. För att inte tala om teknikämnet – bara drygt hälften av tekniklärarna i årskurs 7–9 är behöriga. Eller vad säger KD om friskolorna, ska vi lägga ner dem? I privata grundskolor har ju bara 63,1 procent av lärarna behörighet i minst ett ämne. Kanske vill KD också lägga ner alla grundskolor i Jokkmokk, där 43 procent av lärarna är behöriga?
Det är förstås snömos att ett ämne ska läggas ner för att det är brist på behöriga lärare. Det som krävs är i stället fler behöriga lärare och mer satsningar på modersmålsundervisningen (vilket förstås är lättare sagt än gjort, men det gäller även för andra ämnen än modersmål).
I sak är förslaget naturligtvis förkastligt och det har med rätta mötts av hård kritik från både höger och vänster (dock ej från M och SD, kan man notera), liksom från forskare, fackförbund och rentav inifrån den egna rörelsen.
Ett av de skarpaste uttalandena om KD:s utspel kom från Sofia Engman och Christina Hedman vid Stockholms universitet, där de är föreståndare vid Nationellt centrum för svenska som andraspråk, respektive professor i svenska som andraspråk. Efter en lång genomgång av de många fördelar som forskningen visar att modersmålsundervisningen har för enskilda individer och familjer, för samhället och för Sverige som nation, avslutar Engman och Hedman sitt inlägg med en för akademiker ovanligt dräpande formulering:
Vi betraktar förslag om slopad modersmålsundervisning som ett infamt och oinitierat påhopp på en pedagogisk praktik som levererar goda resultat trots att de bristande förutsättningarna saknar motstycke inom svensk skola.
Allt det här är lätt att hålla med om. Givetvis är KD:s förslag ett ”infamt och oinitierat påhopp”, inte bara på en ”pedagogisk praktik” utan också på de hundratusentals barn som direkt berörs. Givetvis är fördelarna med modersmålsundervisning många, stora och väl belagda.
Jag har personlig erfarenhet av de bristerna. Trettio år senare har mina barn fått uppleva samma sak. Knappt något har förändrats till det bättre.
Ändå har KD har en poäng.
Partiet gör en korrekt analys, men drar helt fel slutsatser.
Modersmålsundervisningen dras med enorma problem, där har KD rätt. Och partiet har som få andra lyckats sätta fokus på bristerna i modersmålsundervisningen, tyvärr genom att lansera ett djupt oseriöst förslag.
Jag har personlig erfarenhet av de bristerna. Som elev med spanska som modersmål fick jag i åratal sitta i skolbänken framför modersmålslärare som i värsta fall var inkompetenta och ointresserade, i bästa fall skickliga pedagoger som saknade förutsättningar att göra ett bra jobb.
Trettio år senare har mina barn fått uppleva samma sak. Knappt något har förändrats till det bättre.
Lärarbristen är enorm och det saknas resurser för bra läromedel, schemaläggningen gör att eleverna ibland struntar i eller inte kan närvara på lektionerna, lokaler ändras med kort varsel och elevgrupper splittras, lärares tjänster är uppdelade på olika skolor och undervisningstiden är oerhört knapp.
Modersmålsämnet är helt enkelt inte prioriterat och som elev och förälder kan man inte undgå att märka det. Samma erfarenheter har många av mina vänner och bekanta och deras barn (inte bara i spanska).
Visst är det här en anekdotisk skildring, men bilden stöds av en omfattande statliga utredningen För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering som kom i maj förra året. Till skillnad från KD:s populistiska utspel möttes den, precis som de flesta konstruktiva och forskningsbaserade förslag på hur modersmålets i skolan kan stärkas, av mer eller mindre total tystnad eller välmenande nickar följda av uppgivna huvudskakningar. Och till skillnad från KD:s partiledning vet utredaren Nihad Bunar vad han talar om. Innan han gjorde akademisk karriär (Bunar är professor i barn- och ungdomsvetenskap) hade han själv erfarenhet av att arbeta som modersmålslärare för bosniska flyktingbarn.
Bland mycket annat föreslår den gedigna utredningen att den minsta garanterade undervisningstiden för modersmål ska regleras i timplanerna (idag finns ingen garanterad undervisningstid), att huvudmannen ska vara skyldig att anordna modersmålsundervisning även om det finns färre än fem elever i skolan som talar språket, och att skyldigheten att anordna undervisning i modersmål inte ska vara begränsad till sju läsår.
De flesta av utredningens förslag har fått stöd i remissyttranden från Skolverket, Skolinspektionen, Sveriges Kommuner och Regioner, DO, båda lärarfacken och flera universitet. Om förslagen genomfördes vore de ett klart steg i rätt riktning för de nästan 200 000 elever som får modersmålsundervisning idag. Tyvärr är förutsättningarna inte goda, dels på grund av det politiska läget (särskilt om vi skulle få en nationalkonservativ regering med KD, M och kanske SD), och dels för att flera av förslagen i praktiken är svåra att genomföra utan mer resurser och fler lärare (ett problem som förvisso gäller skolans lärarbrist i stort).
Modersmålsundervisningen har länge lidit av stora brister, som drabbar eleverna varje dag och för med sig negativa effekter för hela samhället. Det KD borde ha krävt efter att ha konstaterat detta, är att förslagen från modersmålsutredningen omgående läggs på riksdagens bord.
I stället valde partiledningen än en gång att göra ett populistiskt utspel som är ett skolexempel på ”hur modersmålsundervisning i mediedebatter tenderar att tilldelas en symbolfunktion för att kunna uttrycka attityder i förhållande till sådant som är svårare att debattera öppet, som till exempel inställningen till invandring och invandrare”. Att Nihad Bunar ansåg sig behöva skriva detta redan i inledningen till sitt utredningsbetänkande är djupt beklämmande för vårt samhälle.
Men KD:s utspel bekräftar att det var nödvändigt.
German Bender är programchef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
