Det löper en auktoritär röd tråd från Osmanska riket fram till dagens styre av Turkiet, med Erdoğan som stark man. Premiärministern som i början lyftes fram som ett föredöme hade alltid en strävan efter total makt, enligt en ny bok.
Europas sjuke man. Det var vad väst brukade kalla det Osmanska riket från mitten av 1800-talet till dess sönderfall i samband med första världskriget. Idag kan uttrycket lika gärna referera till Turkiets starke man Recep Tayyip Erdoğan och hans allt mer katastrofala EU-politik.
Nu, när presidentens maktlystnad har förvandlat Turkiet till ett modernt skräckvälde där miljoner människor fruktar för sina liv, är det lätt att glömma att han en gång för inte så länge sedan var hela Europas kelgris.
När Erdoğan tillträdde som premiärminister 2003 inleddes en period av stabilitet och ekonomisk tillväxt som saknar motstycke i Turkiets historia. Den som var med på 90-talet minns kanske svenska ledarskribenters hån mot det nya muslimska högerpartiets, AKP:s, valsegrar.
Islamisering blev ett populärt skällsord.
Men Erdoğans AKP var till en början fullt av reformiver. I den första Erdoğan-biografin som översatts till svenska, beskriver journalisten Çiğdem Akyol hur politiken under de här första åren präglades av modernisering och liberaliseringar, snarare än av religiös ortodoxi.
Den ekonomiska politiken lades om i västlig riktning. Industri och infrastruktur rustades upp, samtidigt som landet demilitariserades. Amerikanska ekonomijournalister berömde den rekordartade tillväxten i ett land som befunnit sig på ruinens brant, och talade om den »anatoliska tigerekonomin«.
Porten till ett EU-medlemskap verkade ett tag vidöppen. Därför, skriver Akyol, associerar de flesta turkar Erdoğan inte bara med våld och förtryck, utan framför allt med framsteg och välstånd, bättre vägar och högre pensioner.
Så när förvandlades kelgrisen till eldsprutande drake?
I synnerhet gäller det landets fattiga majoritet, alla de djupt troende sunnimuslimer som känner sig obekväma med den sekulära, »vita« eliten i storstäderna – en majoritet som i inrikespolitiken brukar kallas för det svarta turkarna.
Så när förvandlades kelgrisen till eldsprutande drake? Var det efter det misslyckade kuppförsöket 2016, som gav Erdoğan en ursäkt att »städa undan« alla sina meningsmotståndare och i stort sett avskaffa rättsstaten? Var det under Syrien-krisen, när Turkiets strategiska läge som mottagare av flyktingströmmarna, tvingade EU-länderna till plågsamma eftergifter – till exempel tvingades man hålla inne med kritiken av Ankaras häxjakt på oberoende röster och oliktänkande?
Akyol har inget svar på frågan, men drar slutsatsen att Erdoğan alltid strävat efter total makt, men av taktiska skäl dolt sitt riktiga ansikte innan han nått den absoluta toppen.
Det löper alltså en röd tråd från sultanernas Osmanska rike, genom Mustafa Kemal Atatürks repressiva statsbyggande, till Erdogans envälde.
Lika lite som Rysslands president Vladimir Putin har Erdoğan vuxit upp med någon barnatro på demokratins undergörande kraft. Han är i högsta grad produkten av ett samhälle där förtryck och maktkoncentration spelar centrala roller, och där tron på betydelsen av en karismatisk manlig ledare är stark.
Liksom den tyvärr har blivit i en rad länder där hoppet om en demokratisk utveckling helt håller på att släckas: Putins Ryssland, Xi Jinpings Kina, Aung San Suu Kyis Burma – för att inte tala om Donald Trumps USA.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
