De som har dött på våra arbetsplatser är ständigt med oss. För deras skull måste vi utkräva ansvar av de skyldiga. För deras skull vill jag tillsätta en tribunal, skriver byggnadsarbetaren.
Slammer, borrmaskiner, en vinkelslip som kastar gnistor och glada skratt påminner oss på bygget om att vi lever. Lastbilen svänger in, pyset från bromsar och kompressorer, rasslet från ett armeringsnät. Kranen kommer med sin last; arbetet är i full gång. Ett ögonblick senare hörs skriket och en lång, lång tystnad – en evighet som varar några sekunder, liv eller död?
Skulden vi känner. Hade den som dog fått en chans att säga något, så skulle han ha sagt ”jag gjorde fel”. Tagit på sig skulden. Den anhörige på morgonen skulle ha sagt ”du är väl försiktig i dag?”. Arbetskamraten tänker ”det kunde ha varit jag”.
Anhöriga är inte enbart betjänta av ekonomiskt stöd, viktigast att vi inte lämnar dem ensamma. Begravning är en sak, men efteråt lämnas de oftast övergivna i rättsväsendets labyrinter. Då behöver vi vara många som stöttar.
Jag och mina kollegor i Handen har engagerat oss i ”Kasta handsken för bättre arbetsmiljö”. En röd tråd går mellan den säkerhet som vi har på våra arbetsplatser och de 1000-tals arbetshandskar vi samlat in till våra döda kollegors minne. Offren lever kvar och är ständigt med oss. För deras skull måste vi utkräva ansvar av de skyldiga.
För deras skull skulle jag vilja tillsätta en tribunal, där ansvariga ställs till svars. Det kräver ett upplägg med redovisning av händelser, vittnesmål, åklagare, konsekvenser och människoöden. Låt vidden av hela tragedin, från vår maktlöshet mot jakten på vinster till den kvarlämnade sorgen hos nära och kära få komma fram, ur den tystnad som råder.
Under våren 2012 sände Sveriges Radio inslaget ”Gå till jobbet och dö” i programmet Kluvet land. På ett brutalt sätt – men med inlevelse och förståelse för de drabbade – beskrev programmet en av alla dessa olyckor som är så svåra att ta till sig.
De anhöriga till en banarbetares som dog på spår U2 vid Tomteboda fick komma till tals. Mamman berättade att hon ofta tänker på det sista samtalet hon hade med sin son – ”det där han berättade att han ville byta jobb, att det han gjorde just nu kändes alldeles för obehagligt och farligt. Det måste ha varit på torsdagskvällen, för det var på fredagen som polisen kom och knackade på.”
Dödsolyckorna som skakat vårt land den här hösten har likaså satt fokus på den rättsosäkerhet som råder på svenska arbetsplatser.
I Värtan förvägras utländska arbetare rätten att organisera sig och utse sina egna skyddsombud. Avsaknaden av kollektivavtal hotar solidariteten arbetare emellan och företagen kan härja fritt. Arbetsmiljöverket saknar resurser och bristerna i vår arbetsmiljö har ökat år från år.
Långa underentreprenörskedjor medför att det inte finns någon skyldig att avkräva ansvar när olyckan har varit framme. Efter de tre polska offren i dödsolyckan i Värtan måste vi visa solidaritet och ta kampen för svenska kollektivavtal på hela arbetsmarknaden.
Arbetslivet och -miljön påverkas av osäkra anställningsförhållanden, bemanningsföretag som gör arbetarna till utbytbara förbrukningsvaror. En slit- och slängmentalitet råder i svenskt arbetsliv och de borgerliga partierna och SD har visat vad de går för genom att rösta för en budget som drar ner anslagen för en bättre arbetsmiljö.
Vi byggnadsarbetare i Handen har kastat handsken. Vi riktar en uppmaning till riksdagens arbetsmarknadsutskott att hålla en tribunal. Om inte ordnar vi den själva: De ansvariga måste ställas till svars.
Kent Renen Johansson, Handen, fackligt och politiskt aktiv byggnadsarbetare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
