En lång rad centerpartister har nu blivit företagslobbyister. Banden mellan det gamla bondepartiet och näringslivshögern knyts allt hårdare.
Det känns fortfarande som en oberättad historia. Den om hur Centerpartiet smälte ihop med näringslivet och blev landets mest nyliberala parti – med en partiledare som har Thatcher som idol och helst läser Ayn Rand.
För visst undrar man hur det gick till.
För några år sedan förklarade den tidigare partiledaren Olof Johansson att näringslivshögern ”infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom Centern”.
Det må så vara, men är det verkligen hela förklaringen? Har inte de ivriga bävrarnas moder också en del med saken att göra?
”Det gamla agrarpartiets ideologiska nyordning under Maud Olofsson är det mest upphetsande som hänt den svenska politiska scenen på mycket länge”, skrev den nuvarande Neo-redaktören Mattias Svensson 2005, då på Timbro.
Redan 1995, medan Olof Johansson förhandlade med Göran Persson, skrev Maud Olofsson en strategirapport om att Centern borde bli en modern höger med facket som fiende och en ”flexibel” arbetsmarknad på agendan. Moderaterna hade ensamma fått ”kanalisera människors skattetrötthet och frihetslängtan”, skrev Olofsson avundsjukt, och gjort det ”i ett nära samarbete med näringslivets organisationer.”
Tolv år senare stod Maud Olofsson som vice statsminister på Svensk Näringslivs framtidsmöte i Malmö och manade direktörer och lobbyister att ”opinionsbildningen måste fortsätta och där mina vänner har ni en roll att spela”.
När den förre partiledaren själv tycks ha närt en stark längtan efter ett tätare umgänge är det rätt svårt att se förändringen som resultatet av infiltration.
Kanske är det tvärtom så att centerpartister har infiltrerat näringslivet?
Låt oss ta några exempel.
Elisabeth Thand Ringqvist, tidigare politiskt sakkunnig på näringsdepartementet under Maud Olofsson, blev nyligen ordförande för Svenska Riskkapitalföreningen.
Sven Johnsson, även han sakkunnig på näringsdepartementet fram till 2011, är nu näringspolitisk rådgivare och lobbyist för Skogsindustrierna.
Henrik Dahlsson, tidigare sakkunnig under Andreas Carlgren, lobbar numera för branchorganisationen Energigas.
Annie Lööfs förre presschef Anna-Karin Nyman är kommunikationsdirektör på stålindustrins branschorganisation Jernkontoren.
Lena Ek, miljöminister innan valet i höstas och mångårig EU-parlamentariker, meddelade i våras att hon blir ordförande för skogskoncernen Södra.
Och i sommar blir förre IT- och energiministern Anna-Karin Hatt ny vd för tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega.
Just det, i fjol blev också Maud Olofsson styrelseordförande för besöksnäringens branschorganisation Visita – känd för kampanjen ”Dubbelstöten”.
Staten ska inte driva bilföretag, var Olofssons devis när hon som näringsminister vägrade rädda och förvalta Saab. Men att en minister med ansvar för näringslivet sedan jobbar direkt för berörda företagsintressen är tydligen helt i sin ordning.
Nu är detta inget unikt för Centern – det finns gott om moderater, folkpartister, sossar och miljöpartister som efter en sejour i toppolitiken valt att sälja sina kunskaper och nätverk till företag och kapitalintressen – antingen direkt eller via PR-byråer.
Likväl är det gamla bondepartiets omvandling intressant. ”Centerpartiet ses inte länge enbart som ett särintresse för jordbruk eller landsbygdens villkor utan också som ett parti för företagsamhet och flit i stort”, skrev centertidningen Östersundsposten nyligen uppskattande på ledarplats.
En annan intressant berättelse är den om hur Kristdemokraterna förvandlades från kom och mys med Alf och Göran till Sveriges svar på Teapartyrörelsen.
Hur näringslivshögern och väljarna gillar den förändringen återstår att se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
