Kent Werne: Högtflygande miljardärer

Sveriges ekonomiska elit chartrar egna flygplan till Nice medan arbetslösa och sjuka inte ens har råd med busskort. Hur mycket kan klyftorna växa innan missnöjet riktas mot de rika i stället för mot samhällets utsatta?

För tio år sedan var de 100 stycken. Förra året 136. I år kvalar 147 svenskar in på Veckans Affärers miljardärslista.” Aldrig någonsin har de varit fler”, konstaterar affärstidningen. Och aldrig har de varit rikare. Över tusen miljarder kronor sitter de på tillsammans. Eller mer exakt 1 120 000 000 000 kronor.

Den som tror att finanskrisen och eurokrisen har slagit mot de rika tror alltså fel. Vilket om inte annat toppskiktets allt mer vidlyftiga livsstil vittnar om.

”Privatjet är optimalt”, var rubriken på en artikel i Veckans Affärer i november, där Robert Almqvist – vd för ett företag som hyr ut flygplan – intervjuas.

Efterfrågan på privatchartrade flyg ökar tydligen explosionsartat, både bland affärs- och privatresenärer. Bara Nordic Air Brokers sålde långt över hundra flygningar förra året. Det är alltså inte bara SCA:s ledning som vill slippa kollektivet.

”Jag tror att många tycker att det är ett optimalt resande”, säger Almqvist. ”Du känner frihet, kan tillgodose alla tänkbara behov och utnyttjar tiden maximalt.” Taxi från kontoret på Blasieholmen till VIP-terminalen på Bromma, och fem minuter senare är du på väg mot Franska Rivieran med en flaska Dom Perignon i en ishink av silver.

Because I’m worth it.

Ett privatchartrat flyg Bromma till Nice går på 220 000 kronor. En årslön för en undersköterska, men naturligtvis växelpengar för landets 147 miljardärer.

Är detta verkligen något att uppröras över?

Problemet är väl kanske inte så mycket utsvävningarna i sig som de växande klyftorna som har bäddat för dem.

När alliansen avskaffade förmögenhetsskatten slutade också SCB föra statistik över förmögenhetsfördelningen i Sverige. Vi vet alltså inte exakt hur den ser ut. Men nationalekonomerna Daniel Waldenström och Jesper Roine (som jobbat med att räkna för Thomas Piketty) har räknat ut att den rikaste hundradelen – 70 000 personer – äger ungefär fyra tiondelar om man räknar in tillgångar som parkerats utomlands av skatteskäl.

1 procent kontrollerar alltså 40 procent. Och allt tyder på att toppen drar ifrån.

Förmögenhetsklyftan har växt som en konsekvens av ökade inkomstskillnader. Den rikaste procentens andel av totalen har mer än fördubblats i Sverige sedan 1980-talet, från 4 till 9 procent. Ägarfamiljer som Wallenberg, buyout-kungar som Björn Savén och toppchefer som Carl-Henric Svanberg har sett sina inkomster skena på löntagarnas och skattebetalarnas bekostnad. De har vunnit på grund av att andra förlorat.

I boken Lönesänkarna konstaterar Erik Sandberg att lönernas andel av nationalinkomsten har minskat med 8 procentenheter sedan rekordåren på 1960-talet, att vi nu är tillbaks på samma nivå som innan den allmänna rösträtten.

I stället har vinster och utdelningar ökat, samtidigt som skatterna har sänkts för såväl företag som rikt folk. Om de nu över huvud taget behagar skatta. ”Luxemburg Leaks” vittnar om att skatteflykten är mer omfattande än vi anat. Och detta i ett läge då regeringar stramar åt för att kapa utgifter, en svångremspolitik som främst drabbar de redan drabbade. I Sverige har skyddsnäten sänkts och fått större maskor i ett försök att pressa ner lägstalönerna, men också för att finansiera stora skattesänkningar.

Den svenska relativa fattigdomen har ökat mest inom OECD, vilket främst beror på att folk utan jobb och med tillfälliga jobb fått det allt svårare. Liksom deras barn.

Medan många arbetslösa och sjuka inte ens har råd med busskort stiger de rika mot skyn i privatchartrade plan. Frågan är bara var resan slutar. Hur mycket kan klyftorna växa innan missnöjet riktas mot de rika i stället för mot samhällets utsatta?

Kent Werne