Privatiseringspolitiken bäddar för mångmiljonklipp, men också för oligopol. Kent Werne undrar var de ljuva drömmarna om mångfald blev av.
Månadens privatiseringsnyhet är att två riskkapitalbolag har tjänat storkovan på att köpa och sälja de apotek som Göran Hägglund reade ut 2009.
Man kan förstås undra om bortslumpning av statlig egendom verkligen faller verklighetens folk i smaken, och hur många dåliga affärer väljarna pallar med.
För det är ju inget nytt. Privatiseringen och avregleringen av det som varit offentligt – skolan, vården, omsorgen, apoteken, elen, allmännyttiga bostäder – har genererat stora privata förmögenheter. Ofta genom initiala klipp. Privatiseringsivrarna har varit så ivriga att de dumpat priserna för att bli av med folkhemsbygget.
Näringslivet har i sin tur lobbat och propagerat, för att sedan casha in. Vi snackar om en ofantlig värdeöverföring från offentligt till privat sektor sedan 1980-talet. Eller rättare sagt från medborgarna till ett fåtal framsynta entreprenörer och kapitalägare.
Apoteksklippen följer också ett annat mönster, som brukar kallas ägarkoncentration.
Louise Nilsson på riskkapitalet Priveq – som sålde Vårdapoteket till det dominerande Apoteket Hjärtat (ägt av det Jerseybaserade riskkapitalbolaget Altor) – gladde sig åt avkastningen, men passade samtidigt på att ge en prognos över den marknad hon just lämnat: ”Jag hoppas och tror att det kommer att finnas tre stora aktörer kvar så att det fortfarande finns en valmöjlighet för kunder, och för anställda att välja arbetsgivare.”
I Göran Hägglunds ursprungliga proposition utlovades att “den omreglerade apoteksmarknaden skall präglas av goda förutsättningar för mångfald där både små och stora aktörer kan etablera sig och verka på likvärdiga villkor”.
Mångfald. Det kan förstås definieras olika, men tre stora aktörer och inget mer är knappast något som faller inom begreppsramen. Det brukar kallas oligopol.
För ett par år sedan slog SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” undan benen på Timbro och andra som med religiös övertygelse hävdat att privatiseringar och konkurrensutsättning leder till effektivare verksamhet och bättre kvalitet.
Redan innan dess hade dock en trendkänslig Per Schlingmann fått Moderaterna och resten av Alliansen att prata om mångfald i stället för privatiseringar och att betona valfriheten i stället för den tidigare utlovade effektiviseringen.
Men hur länge håller det? Hur många exempel på koncentration behövs det innan också mångfaldssnacket bedöms som obsolet?
För mångfalden minskar överallt. På el- post- och tågmarknaden är Eon, Fortum, Vattenfall, Posten, Bring, SJ, Veolia och Tågkompaniet totalt dominerande. Den privata sjukvården, äldreomsorgen och skolan tas över av riskkapitalägda koncerner som Capio, Attendo, Carema och Academedia. Och nu alltså apoteken. Stordriftsfördelar gynnar de redan stora. Mindre aktörer köps upp eller slås ut. Koncentrationen ökar.
Varken politiker eller medborgare borde bli förvånade. Det är nämligen så marknader beter sig om de lämnas åt sitt öde, eller snarare åt marknadskrafterna – det vill säga riskkapitalbolag och andra med expansion som affärsidé.
Man kan citera en skäggig tysk som insåg detta redan för 150 år sedan. Men insikten finns lite överallt, åtminstone mellan skål och vägg. När privatiseringsindustrin inte anlitar PR-byråer för att få hjälp med tonfallet kan det låta så här:
”Det förekommer även en hel del strukturaffärer i branschen, där företag växer genom att köpa upp verksamheter.” Men det är inget att oroa sig för eftersom ”koncentrationen mot större företag kan ses som uttryck för en mognadsprocess.”
Så skrev Tillväxtverket (då Nutek) och intresseorganisation Almega i den gemensamma rapporten ”Vård och omsorg – en framtidsbransch” för några år sedan.
Moget eller inte – sådan är kapitalismen.
Kent Werne, är frilansjournalist och författare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
