När socialdemokrater och liberalkonservativa försöker efterlikna varandra för att vinna påhittade mittenväljare växer många väljares missnöje.
Den 7 maj ska britterna välja sig en ny premiärminister. Det ser ut att bli tajt mellan sittande David Cameron och utmanaren Ed Miliband. Och i jakten på segern skruvar nu både Tories och Labour på trianguleringsinstrumenten.
Enligt vedertagen metod försöker man närma sig det andra partiets position, eller rent av sno motspelarens trumfkort. Och såväl retoriken som politiken formas för att attrahera de så kallade mittenväljarna, de som anses avgöra val nuförtiden.
Det kan bli rätt komiskt när det tar fart.
I måndags lanserade Labour sitt valmanifest, vars titel ”Britain can be better” kanske inte är världshistoriens mest ideologiska statement.
Och mycket rödare än så blir det inte.
Manifestets övergripande och mest frontade löfte är inte att minska klyftorna eller reparera välfärden efter David Camerons drakoniska nerskärningar.
Nej, det gamla arbetarpartiet vill först och främst slå vakt om statsfinanserna.
En eventuell Labourregering kommer varje år ”minska budgetunderskottet”, för att ”så snart som möjligt” uppnå budgetbalans och minska statsskulden.
Man vill visserligen höja minimilönen på sikt och öka antalet fria dagar i förskolan, men det är ”krona för krona” som gäller, så britterna ska inte vänta sig några kostsamma välfärdsreformer om Ed Miliband kommer till makten.
På det här sättet försöker Labour parera anklagelserna från konservativa politiker och medier om att en röst på ”Red Ed” är en röst på ekonomisk katastrof. Ja, man vill rentav framstå som mer återhållsamma och ansvarstagande än Tories, och på så sätt locka över påstått flexibla väljare – typ tjänstemän och villaägare.
Risken för att omotiverade arbetare, Labours kärnväljare, stannar hemma på sofflocket eller rör sig långt högerut anses märkligt nog försumbar.
David Camerons motdrag blev – förutom att beskriva Labours löfte som ett ”bedrägeri” – att damma av Margaret Thatchers gamla kampanj ”Right to Buy”.
I slutet av 1970- och början av 80-talet sålde Thatcher ut 1,5 miljoner kommunala hyreslägenheter och utvidgade på så sätt – fullt medvetet – sin väljarbas enligt logiken ”folk som äger sin bostad röstar oftare höger”.
Hon talade om en ”egendomsägande demokrati”, där folk gavs större individuellt ansvar och började se sig som småkapitalister. Målet var ju att ”förändra själen”.
Cameron vill nu göra något motsvarande, genom att erbjuda 1,3 miljoner familjer som bor i ”social housing” att köpa loss sina lägenheter till reapris.
”Drömmen om en egendomsägande demokrati lever – och vi ska förverkliga den”, förklarade han.
Så långt är väl allt i sin ordning. Att sälja ut offentlig egendom och köpa människors röster, samtidigt som man gör dem till ränteslavar, är en rätt beprövad liberalkonservativ strategi.
Men när Cameron dessutom förklarade att Tories var ”arbetarnas parti, som erbjuder er trygghet i livets alla faser” var det fler än Labours kampanjmakare som hoppade till.
Med tanke på att Tories i snart fyra decennier effektivt slagit sönder fackföreningsrörelsen, vidgat inkomstskillnaderna och på senare år styvnackat motsatt sig en höjning av den låga brittiska minimilönen, kan man kanske se det som falsk marknadsföring. Men det är så politiken fungerar i PR-industrins tidevarv.
För oss i Sverige – där Moderaterna genom Per Schlingmanns försorg förvandlades till ”Sveriges nya arbetarparti”, ja rent av till ”det enda arbetarpartiet” – är detta inte nytt.
Tories har följt Reinfeldt och alliansen med intresse, tagit till sig godbitarna. Det riktigt lustiga är ju att Nya Moderaterna i sin tur lärde sig make over-strategin från Tony Blairs New Labour, som i jakten på 10 Downing Street köpte delar av thatcherismen.
Men när socialdemokrater och liberalkonservativa försöker efterlikna varandra för att vinna påhittade mittenväljare, växer många väljares missnöje.
Och i stället för rött eller blått blir Europa allt mer brunt.
Kent Werne, frilansjournalist och författare, aktuell med ”Ofärdsland – livet längs arbetslinjen” (Atlas).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
