I utanförskapets ställe har vi fått en växande otrygghet. Och paradoxalt nog ett ökat beroende. Detta är resultatet av regeringens arbetslinje.
Alliansen hävdar att ”utanförskapet” har minskat kraftigt sedan Reinfeldt blev statsminister 2006, närmare bestämt med 200 000 personer.
Det låter ju bra, tänker förmodligen en och annan väljare, och betraktar därmed vallöftet att ”bryta utanförskapet” som uppfyllt.
Men hur många förstår vad som egentligen har hänt?
Alliansen hänvisar till SCB:s beräkning av antalet personer som ”försörjs med sociala ersättningar och bidrag”, det vill säga sjukpenning, sjukersättning, a-kassa, aktivitetsersättning, aktivitetsstöd och försörjningsstöd. Och enligt statistiken sjönk mycket riktigt antalet ”helårsekvivalenter” från drygt en miljon till lite över 800 000 mellan 2006 och 2013, eller från 19,1 till 14,7 procent.
”Förr levde farligt många på sociala ersättningar, idag är andelen lägst sedan 1990”, skrev socialförsäkringsminister Ulf Kristersson triumfatoriskt på DN debatt förra året.
”Utanförskapet” handlar alltså i den nymoderata idévärlden inte om alla som står utanför arbetsmarknaden, som är sjuka eller ekonomiskt utsatta, utan om summan av välfärdsstatens trygghetssystem. Vilket är helt i linje med Moderaternas och den övriga alliansens samhälls- och människosyn. Man anser nämligen att ”höga ersättningsnivåer” leder till ”bidragsberoende” och lägre arbetsvilja, och därmed till ”att många människor fastnar i ett permanent utanförskap” (som det uttrycktes inför valet 2006).
Problemet, hävdar man, är alltså inte en ekonomi och en politik som tränger ut människor från arbetslivet och gör dem beroende av samhällets stöd – utan samhällets stöd i sig. Lösningen är därför att försämra villkoren i socialförsäkringarna.
Och det är ju precis vad man har gjort.
Arbetslösheten är nu högre än den var 2006, och sysselsättningsgraden i princip densamma. Samtidigt har antalet som får a-kassa halverats, 40 procent av alla arbetslösa saknar i dag såväl a-kassa som aktivitetsstöd, och ersättningsnivån har sänkts kraftigt. Samtidigt har 86 000 utförsäkrats från sjukförsäkringen, bedömningarna hårdnat och ersättningen försämrats. Kontrollen och kraven har ökat på alla plan.
Man bör vara tydlig med att förändringen påbörjades innan alliansen flyttade in i Rosenbad. Även Socialdemokraterna lyssnade på ekonomer och andra som påstod att sjukförsäkringen överutnyttjades och att en generös a-kassa försämrade ”drivkraften” att söka jobb och arbeta.
Men på senare år har välfärdssamhället som vi känt det omvandlats i grunden. De föregivet generella skyddsnäten sitter betydligt lägre och har större maskor än tidigare. ”Det internationellt sett höga inkomstskydd som länge har förknippats med ersättningsnivåerna i de svenska socialförsäkringarna verkar till stor del tillhöra historien”, konstaterade socialförsäkringsutredningen redan 2012. Vi har lämnat inkomstbortfallsprincipen bakom oss, och rört oss mot ett slags grundtrygghet.
I bästa fall. För alla de tiotusentals som fallit igenom eller kastats ut från a-kassan och sjukförsäkringen har också grundplåten försvunnit. Det handlar om en växande ”försäkringslöshet”, eller om man så vill en utestängning från socialförsäkringarna.
Allt fler arbetslösa och sjuka har därför strömmat till socialkontoren.
Försörjningsstödet – det sista, behovsprövade, skyddsnätet – har blivit en permanent inkomstkälla för allt fler. Mellan 2006 och 2013 ökade andelen vuxna socialbidragstagare som fick bistånd i mer än 10 månader från 32 till 40 procent.
Siffror från Socialstyrelsen visar att omkring 200 000 av de som får försörjningsstöd egentligen borde få arbetslöshetsersättning eller sjukpenning/sjukersättning.
Men långt ifrån alla försäkringslösa beviljas stöd av kommunen. På många håll tycks budgetramen sätta gränserna. Och om någon i hushållet har en inkomst över normen, ja då blir också den som skulle behöva stöd nekad. De tvingas i stället förlita sig på ”det civila samhället”, ta hjälp av familj, släkt och vänner. Eller välgörenhetsinrättningar.
Eller som Fredrik Reinfeldt förklarade saken i en intervju med SvD 2011: ”Man får stöd av föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”.
I utanförskapets ställe har vi fått en växande otrygghet. Och paradoxalt nog ett ökat beroende. För den som saknar rättigheter lever på andras nåd.
Det är denna växande otrygghet jag beskriver i min bok Ofärdsland – livet längs arbetslinjen. Jag har mött arbetslösa och sjuka. Många befinner sig i sprickan mellan arbetslivet och de allt trasigare trygghetssystemen. De känner sig övergivna, är ofta uppgivna och bittra, inte sällan förbannade. På att samhället har svikit dem.
Med snabba steg rör vi oss mot ofärdslandet. Kanske är vi redan där.
Kent Werne, frilansjournalist och författare
Boken Ofärdsland kan beställas här >>
Boken har release 1 september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
