Krönika Egil Sturk berättar om Belgiens födelse, och om järnvägen i sin hemstad Kiruna.
Jag anländer med tåg till Antwerpen centralstation en strålande våronsdag. Molnfritt. Vindstilla. En bra dag för en dagstur.
Just den här dagen är jag här för att se dvärggalago och nattapor i nocturamat, som tillhör stadens zoo. Men det första som slår mig när jag kliver ut på perrongen är själva stationen.
Byggd mellan 1895 och 1905 på uppdrag av Kung Leopold II, som finansierade bygget med hänsynslös exploatering av Kongos folk och naturresurser, är Antwerpen Centraal känd för sin nygotiska skönhet.
Den flamländska arkitekten Louis Delacenserie och chefsingenjör Clement van Bogaert ersatte den gamla, dunkla trästationen med konstruktioner av välvda stålbågar och glas.
Den enda kraft även Gud måste underordna sig: tiden
För dåtidens resenärer ingav de öppna ytorna och ljuset en känsla av svindlande lätthet. Som att allt fast förflyktigades, men också som att allt profant förheligades. Som berättaren i W.G Sebalds bok Austerlitz konstaterar när han strosar runt i stationen är det: “som att ha kommit in i en helig katedral tillägnad trafik och handel.” Det låter högtravande, men det finns sanning i det. Stationen fick smeknamet Spoorwegkathedraal på flamländska, och Delacenserie inspirerades av Pantheon i Rom när han utformade ankomsthallen.
På samma sätt som statyer av Venus och Apollo vakade över Pantheons besökare från ovan, pryds takfoten här av industrisamhällets avgudar. Kapital, handel, resor, industri och gruvdrift symboliseras av bikupor, sädeskärvar, bevingade hjul, kugghjul och korslagda hammare i guld.
Högst över allt, där ett porträtt av kejsaren skulle ha hängt i antikens Rom, tronar en klocka. Kanske, tänker jag, som ett uttryck för den enda kraft även Gud måste underordna sig: tiden.
Men kanske också för att järnvägsindustrin revolutionerade vårt sätt att uppfatta och mäta tid under mitten av 1800-talet. Med höghastighetsresor, passagerartrafik och godsfrakt blev punktlighet och mer exakta instrument nödvändiga, och nya organisationsmodeller utvecklades.
Innan dess var tiden lokal och skilde sig från plats till plats, där varje järnvägsbolag hade sitt eget schema. Men med enhetliga tidtabeller standardiserades och synkroniserades tiden nu inom landet. Och det var inte bara tiden som blev mer enhetlig, utan också rummet. Då Belgien var rikt på kol och mineraler, farbara floder och goda hamnar såg staten ett järnvägsnät som det bästa sättet att tillvarata dessa resurser.
Järnvägarna sträckte sig som spindelnät över landet. Kusten länkades samman med inlandet; landsbygden med städerna.
Landet enades mer än bara på kartan, och ett nationalmedvetande växte fram. Ett par årtionden efter självständigheten år 1830 föddes nu Belgien på riktigt.
Men i min hemstad Kiruna verkar vi fortfarande leva i en annan tidszon än i Rosenbad.
I mars meddelade Vy att de slutar köra nattåg till Norrbotten, och flest förseningar i landet sker just här.
I onsdags varnade LKAB för att de kan behöva varsla upp till 300 personer på grund av intäktsbortfall orsakat av två urspårningar på Malmbanan sedan december.
“I Norrland hafva wi ett Indien” sade Axel Oxenstierna på 1600-talet apropå mineralfyndigheterna i norra Sverige. Och resursutvinningen betraktas idag av många som en sorts kolonialism.
Men statens vinst går knappt till att investera i den infrastruktur som krävs för att utvinningen ska fungera. Underhållet brister. Sammanhållningen krackelerar. Liksom sprickorna i berggrunden växer klyftan mellan stad och land.
Och det är inte bara i underjorden det mullrar.
Egil Sturk är praktikant på Dagens Arena från Aftonbladets ledarskribentutbildning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
