Första dagen i september är här, och riksdagsvalet är skrikande nära. Samtidigt, bortom valaffischer och TV-debatter, pågår ett annat val. Ett vardagligt och samtidigt ödesavgörande val – valet om vår värld.
En efter en går de fram och samlas kring presidiet. Vi hör inte vad de viskar om. Men vi vet att beslutet som ska fattas kommer att påverka hela världen. Det är allas vår framtid som står på spel, men alla andra röster är öronbedövande tysta. Det är dem som har makten. Det är dem som avgör vilken riktning världen ska gå i.
Mitt i detta scenario dras mina tankar åt ett annat håll. Jag tänker på Titanic – på scenen när kaptenen och hans kollegor samlas kring rodret. Trots dokument på bordet som varnar om framförvarande fara, så ger kaptenen ordern att fortsätta.
Full fart framåt.
Kaptenen förblindas, i tro om att fartyget är ”osänkbart”. Riskerna är obevekliga, men alla andra röster har inget att säga till om. Det är han som står vid rodret.
Ibland är verkligheten precis som på film. Likt en passagerare står jag sida vid sida med mina kollegor på klimattoppmötet, COP18, i Qatar. Efter mer än ett dygns försening börjar det dra ihop sig mot det slutgiltiga beslutet. Dem har samlats kring mötets ordförande, och som vanligt har alla andra inget annat val än att vänta. Vänta på domen. På beslutet som kommer att styra världsfartyget antingen mot horisonten, eller i full fart framåt mot tidernas största isberg.
Världskaptenernahar alla vetenskapliga varningar i handen, forskningen är ense om det akuta klimathot som ligger över oss. Men än en gång väljer dem att blunda. Än en gång slutar ännu ett klimattoppmöte med rodret fortsatt styrt mot katastrof.
Full fart framåt.
Varför blir det så här år efter år? Förstår vi inte vart vi är på väg?
Både verklighet och filmer har lärt mig en sak; Vår planet utgörs inte av dem, den utgörs av oss. Och utan samarbete förgår vi.
Sanningen är att människorna på fartyget har olika förutsättningar. Vissa delar sjunker snabbare. De med minst resurser, blir mest utsatta. Det är dessa människor som drabbas hårdast, samtidigt som de har allra minst att säga till om i klimatförhandlingarna. Fattigdom och utsatthet har en förödande tendens att gå hand i hand med maktlöshet.
Utan samarbete förgås vi. Utan reell demokrati och klimaträttvisa kommer vi aldrig att få vårt lyckliga slut. Budskapet ekar klart och tydligt för västvärldens makthavare:
Det är dags att ställa om rodret.
Det enda sättet som vi kommer att lösa klimatutmaningen är genom att arbeta tillsammans. Vi har inte tid att döma människor efter egenskaper och resurser, och fördela makt därefter. Vi har inte råd att låta enstaka grupper fatta framtidsavgörande beslut. Samarbete är den enda vägen mot horisonten, det enda sättet att överleva.
Valet om vår värld sker varje dag. I politiska omröstningar, i affären, i samtalen och i hela vårt sätt att leva. I vårt skeva samhälle fattas rättvis representation och inflytande över många beslut, men makt fördelas inte självmant. Vi måste göra ett val. Vi måste välja att kämpa, och vi måste göra det tillsammans.
Kitty Ehn, klimatexpert och nationalekonom
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
