Kjell Rautio (LO): Framtidens sjukförsäkring – så vill LO ha det!

Nu stakar LO ut ett alternativ till regeringens ”rehabiliteringskedja”. Det skriver LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio.

En av våra främsta framtidsutmaningar är den växande motsättningen mellan befolkningens faktiska arbetsförmåga och arbetsgivarnas ökade krav på anställda. Den ekvationen går allt sämre ihop.

Regeringens lösning på problemet har hittills varit att försämra villkoren i trygghetsförsäkringarna och medvetet öka skillnaden mellan dem som kämpar för att ta sig in på arbetsmarknaden och dem som redan är där. Resultatet har blivit växande klassklyftor och att de som står långt borta från arbetsmarknaden stigmatiseras och fattiggörs.

Vad som saknas är kraftfulla satsningar på en mer skräddarsydd rehabilitering, ett långsiktigt arbete för att förbättra arbetsmiljön och effektiv arbetsanpassning för att möjliggöra ett arbetskraftsdeltagande för fler av oss.

Det handlar också om att, genom ett starkare anställnings- och omställningsstöd, sänka trösklarna in till den ordinarie arbetsmarknaden för dem som aldrig fått chansen. Här kan arbetsmarknadsparternas alternativ hjälpa till i avtalsvägen.

Men framför allt handlar det om att regeringen måste våga ställa krav på arbetsgivarna.

Tyvärr brister det i dag på denna punkt. När man i många andra länder ger arbetsgivarna ett ökat ansvar för långtidssjukas återgång i arbete går utvecklingen hos oss i motsatt riktning. ”I Sverige har tvärtom arbetsgivarens ansvar gentemot arbetstagaren minskat genom införandet av rehabiliteringskedjan. Efter ett halvår blir arbetsgivaren av med ansvaret för den sjukskrivne om denne inte bedöms kunna återgå till sina gamla, alternativt andra, arbetsuppgifter hos arbetsgivaren”, säger exempelvis en grupp IFAU-forskare som specialstuderat sjukförsäkringen.

Ansvaret och kraven ligger nu ensidigt på den sjuke, medan arbetsgivaren kan vänta ut de olika tidsgränserna i ”rehabiliteringskedjan” för att på så sätt sortera bort de anställda som inte kan arbeta i maximalt tempo eller av andra skäl enligt arbetsgivaren är mindre önskvärda.

Detta genererar just nu enorma framtida mänskliga och samhällsekonomiska kostnader. Allvarligt sjuka stressas av svårtolkade, rättsosäkra och omänskliga sjukregler. Insatserna för att bereda människor som drabbats av ohälsa en väg tillbaks till arbetslivet fungerar inte. Det alliansen har gjort med sjukförsäkringen kommer förhoppningsvis snart att sorteras in under rubriken ”misslyckade politiska experiment”.

I detta läge måste arbetarrörelsen ha ett trovärdigt alternativ att lyfta fram. Detta är bakgrunden till varför LO nu presenterar en rapport som tydligt stakar ut hur ett alternativ till alliansens ”rehabiliteringskedja” kan se ut.

I rapporten lyfter vi fram behovet av en ny rehabiliterings- och omställningspakt för Sverige, där såväl staten som arbetsmarknadens parter ingår. I kort sammanfattning innebär de konkreta förslagen i rapporten följande:

• Det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna måste stärkas, så att fler långsiktigt ryms i arbetslivet. Arbetsplatserna måste i högre grad anpassas efter den arbetsförmåga som medborgarna faktiskt besitter. Alla som drabbats av ohälsa ska ha rätt till medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering samt ett arbete som anpassas efter individernas förutsättningar.
• Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård för alla som behöver den.
• Den som inte kan gå tillbaka till sin tidigare arbetsgivare och behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny anställning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildningsinsatser.
• Sjukförsäkringen måste åter bli en försäkring som garanterar den som drabbats av ohälsa ett rimligt och fullgott inkomstskydd. Inkomsttaket måste höjas och kopplas till löneutvecklingen!
• Ingen ska bli av med sin ersättning bara för att man passerar någon administrativ tidsgräns. De tidsgränser som i dag gäller vid 180, 364 och 914 dagar – som infördes sommaren 2008 – bör omvandlas till stödjepunkter där individen rustas med rehabiliteringsrättigheter.
• Regeringen bör så snart som möjligt utreda införandet av en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring tillsammans med parterna. I rapporten skissas på olika konkreta lösningar som kan utgöra utgångspunkter i detta arbete.
• När beslut om rätten till sjukpenning och sjukersättning fattas bör även ålder, utbildningsbakgrund, bosättningsförhållanden och tidigare verksamhet kunna vägas in.
• Sjukersättningen (tidigare förtidspension) bör höjas och ska ge trygghet även för personer med fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd.
• Karensdagen i sjukförsäkringen bör avskaffas. Ett steg i rätt riktning kan dock vara att införa ett så kallat karensavdrag.
• Vi behöver kraftfullare anställningsstöd och fler lönebidragsplatser, så att alla som vill och kan arbeta också får möjlighet att göra det.

Ska vi klara av de viktigaste samhällsekonomiska utmaningarna vi har framför oss måste vi bygga en arbetsmarknad som bättre bejakar den variation av funktions- och arbetsförmågor som befolkningen faktiskt besitter.

Vi har helt enkelt inte råd att avstå från att ta vara på alla människors inneboende kapacitet.