Regeringen är knäpptyst i fråga om vinster i välfärden. Är det av rädsla för de egna väljarna och gräsrötternas åsikter i frågan som man avhåller sig från att ge besked, undrar Kjell Rautio (LO).
I måndags hade socialminister Maria Larsson (KD) en debattartikel i DN om vinster i välfärden. I denna artikel försöker hon sprida den felaktiga bilden att LO vill minska valfriheten i välfärden i största allmänhet och dessutom i synnerhet begränsa valfriheten för dem som är i behov av personlig assistans.
På detta finns ett enkelt svar: LO:s vinstbegränsningsförslag omfattar inte personlig assistans (LASS). Denna är en del av den nationella handikappolitiken och ligger inte inom ramen för vårt förslag. Med ”vård, skola och omsorg” avses närmare bestämt förskola, grundskola och gymnasieskolan, äldreomsorg och sjukvård. Såväl tandvården liksom den personliga assistansen faller alltså utanför ramen för vårt förslag. Någonstans måste man dra gränsen och vi har valt att dra den där.
Samtidigt bör man vara ödmjuk inför att det inte är helt enkelt att kategoriskt dra gränser mellan välfärdens olika sektorer och delsektorer. Verkligheten är som bekant oftast inte svart/vit, utan fylld av olika gråzoner. LO säger därför att det brett sammansatta välfärdsråd, som föreslås följa utvecklingen på området, också ges i uppgift att närmare och mera i detalj definiera vad som bör omfattas och vad som inte bör omfattas av vinstbegränsningen.
Visst är LO medveten om att det när det gäller den personliga assistansen (LASS), liksom när det gäller tandvården, i dag finns en rad problem med att upprätthålla god kvalitet utifrån ett brukarperspektiv. Detta är naturligtvis något vi redan nu tittar närmare på.
Jag kan ändå inte låta bli att förundras över hur ofta borgerliga politiker tillåts sätta sig själva på läktarplats när det hettar till i politiken. Det är ju ändå de som regerar landet. Snart sagt alla arbetarrörelsens olika grenar och organisationer har lagt olika typer av förslag och åtgärder på hur problemen med vinstdrift i välfärden kan lösas. Samtidigt har det från regeringshåll varit knäpptyst i denna fråga. På sin höjd hör man en och annan fråga eller kommentar från läktarplats.
Detta är anmärkningsvärt. Vad är man rädd för? Kan det vara de egna väljarna och gräsrötterna månntro? Dessa har ju tydligt i olika opinionsundersökningar sagt att de vill se att eventuella vinster som skapas i välfärden också ska återinvesteras där. Ungefär 60 procent av de borgerliga kommunalpolitikerna säger dessutom att de vill se någon form av vinstbegränsning i välfärdssektorn. Trots detta finns det inget svenskt borgerligt parti som vågar ta tag i frågan. Vad beror detta på?
Ser svenska borgerliga politiker den privata välfärdsbranschen som en möjlig reträttplats den dag det politiska förtroendeuppdraget tar slut? Eller är man, till skillnad från sina borgerliga broder- och systerpartier i Europa, fortfarande så förblindade av de nyliberala teserna om marknadens allena saliggörande förmåga att man inte förmår se de problem som skapats i spåren av en snabb och oreflekterad privatiserings- och avregleringspolitik? Vad är du rädd för Maria Larsson?
Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO
En längre version av texten återfinns på LO-bloggen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
