Samtidigt som allt fler kastas ut från sjukförsäkringen och fler behöver rehabilitering gör regeringen i stället precis tvärtom mot vad som krävs. Det skriver Kjell Rautio på LO.
I dagens ledarkrönika i Dagens Nyheter blandar Hanne Kjöller friskt mellan halvsanningar, en och annan nyanserad uppfattning och medvetna politiska feltolkningar. Till den senare kategorin hör definitivt hennes påstående om att jag och LO förespråkar en linje i sjukförsäkringsfrågan som innebär ”att inga krav ska ställas och att sjukskrivningarna bara ska rulla på.” Inget kan vara felaktigare.
Visst är LO motståndare till de snäva och stelbenta tidsgränser som finns i dagens sjukförsäkring. Det handlar om tidsgränser som automatiskt kastar människor ut ur försäkringen inte för att de blivit friskare eller fått rehabilitering, utan endast för att de passerat en politisk beslutad tidsgräns. Allt fler blir i dag varse att denna politik nått vägs ände. Två år efter att rehabiliteringskedjan, som syftade till att sänka sjuktalen, sjösattes ser vi sedan 2010 att pilarna återigen pekar uppåt. Efter åtta år av fallande sjuktal, och når det är rimligt att förvänta sig att sjukförsäkringsreformen från sommaren 2008 ska börja ge effekt, blir resultatet alltså rakt motsatt det som lagstiftaren tänkt sig.
I år kommer drygt 3 000 personer att utförsäkras för andra gången. Vi har därmed fått ett nytt begrepp i vårt språk: ”dubbelutförsäkrade”. Snart kan vi också se fenomenet ”trippelutförsäkrade”, det vill säga personer som passerat den bortre parentesen för tredje gången. Denna rundgång framstår för allt fler som möter effekterna – antingen som sjuka, anhöriga, vänner, handläggare eller läkare – som fullständigt absurd.
Av de som utförsäkras, efter att ha passerat den bortre parentesen i sjukförsäkringen, är ca 50-60 procent tillbaks i sjukförsäkringen efter ett år och då har de oftast dragit på sig ytterligare en ny diagnos. Ungefär 20 procent har långtidsparkerats på Arbetsförmedlingen, oftast som öppet arbetslösa eller som delatagare i något lågkvalitativt program. Endast två procent befinner sig i någon form av osubventionerat reguljärt arbete, och då räknas även korta och osäkra deltidsanställningar in. Detta ”kravställande”, som Kjöller och andra borgerliga debattörer försvarar med näbbar och klor, har uppenbarligen inte haft avsedd effekt.
Vad som behövs är i stället en helt annan typ av kravställande. Alla som varit sjuka och tagit sig tillbaka genom någon form av rehabilitering vet exempelvis att detta knappast handlade om att vistas i något kravlöst tillstånd. I stället handlar en framgångsrik rehabilitering oftast om att ställa rimliga krav, precis såsom Malin Josephsson (ISF) och andra vid konferensen i går framhöll, utifrån individens egna förutsättningar. Dessa krav bör dessutom successivt trappas upp fram till en punkt när individen själv kan fortsätta arbetet med att komma tillbaka till den tidigare arbetsförmågan. Denna typ av kravställande ser vi allt för lite av i dag.
Men samtidigt som allt fler kastas ut från sjukförsäkringen och fler behöver rehabilitering gör regeringen i stället precis tvärtom mot vad som krävs.
- Man drar ner på rehabiliteringen och företagshälsovården. De ca 360 miljoner som regeringen förra året planerade att satsa på företagshälsovården ersätts med ett bidrag på 30 miljoner, pengar som riktas direkt till arbetsgivarna. Man kan på goda grunder hävda att regeringen därmed bryter mot ILO-konventionen 161, som Sverige ratificerade 1986 och då åtog sig att steg för steg bygga ut företagshälsovården. Antalet arbetstagare som har tillgång till företagshälsovård har sedan dess minskat kraftigt. Från att i slutet på 80-talet legat på 86 procent är siffran nu nere under 65 procent.
- I inget annat jämförbart europeiskt land kommer arbetsgivarna så lindrigt undan som i Sverige, när det gäller att ta ansvar för återgång i arbete för dem som drabbats av ohälsa (se ISF:s rapport S 2010:04). Sedan 2006, när alliansen tillträdde, har arbetsgivarna dessutom steg för steg ytterligare avlövats på ansvar.
- Regeringen har dessutom hittills skurit ned med ungefär 20 procent på Arbetsmiljöverkets resurser. Sedan 2006 har antalet arbetsmiljöinspektörer minskat från 389 personer till dagens 251.
Detta är en verklighet som Kjöller inte ens anser vara värd att reflektera över. Till skillnad från den alliansregering, som Kjöller oftast försvarar in absurdum, har LO en lång katalog på aktiva insatser som vi föreslår bör sättas in tidigt i sjukskrivningsprocessen. Dessa insatser handlar visserligen inte om att så snabbt som möjlig rycka undan den ekonomiska ersättningen för den försäkrade, utan istället att aktivt lotsa denne tillbaks till sitt arbete och om detta inte går till en ny plats på arbetsmarknaden.
Detta är också bakgrunden till att LO en längre tid krävt att tidsgränserna i sjukförsäkringen ska omvandlas till stödjepunkter, där den enskilde rustas med konkreta rehabiliteringsrättigheter. Ett sådant exempel är att arbetsgivaren bör vara skyldig att senast inom 3 månader ta fram en individuell rehabiliteringsplan. Finns ingen rehabiliteringsplan vid den utsatta tidsgränsen får arbetsgivaren betala sjuklön ända fram till den dag en rehabplan är framtagen. Detta och en rad liknade LO-förslag, som ersätter dagens stelbenta tidsgränser, skulle skapa en rimligare balans i kravställandet och sätta press på dem som verkligen kan leverera rehabilitering och arbetsanpassning.
Men detta räcker inte. Ska den stora majoritet av de arbetslösa som, enligt Arbetsförmedlingen, befinner sig i en utsatt arbetsmarknadssituation i framtiden ha en chans att komma tillbaks måste regeringen göra precis tvärtom mot vad den gör idag:
- Regeringen måste våga ställa krav på att arbetsgivarsidan ska förbättra det långsiktiga och förebyggande arbetsmiljöarbetet samt underlätta återgången i arbete för dem som drabbats av ohälsa.
- Vi måste bättre använda de verktyg vi faktiskt har. Arbetsmiljöverkets verksamhet måste förstärkas, såväl resursmässigt som personellt.
- Regeringen bör ge den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ett tilläggsdirektiv som handlar om att se över huruvida dagens snäva och stelbenta tidsgränser genererar ökad press och stress på dem som just nu i ökad omfattning blir sjukskrivna, det vill säga de med stressrelaterad ohälsa.
- LO vill också se utökade stimulansåtgärder för en bättre anpassning av arbetet till människans olika förutsättningar. De skulle kunna omfatta ett förstärkt stöd till en kvalitetssäkrad företagshälsovård med särskilda resurser för de små företagen.
- Sjukreglerna måste göras mera rättssäkra och rimliga, samtidigt måste arbetsmarknaden göras rymligare. Staten måste även öka insatserna, inte minst utbildningsinsatserna, för de personer som har nedsatt arbetsförmåga så att de bättre kan svara upp mot de krav som arbetsgivarna ställer.
Vad som långsiktigt krävs är att statsmakten stimulerar parterna på arbetsmarknaden att ingå en bred rehabiliterings- och omställningspakt, där företagshälsovården har en viktig roll att spela. Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en tydlig politisk viljeinriktning. Tyvärr saknas den politiska viljan idag.
Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO. Inlägget är tidigare publicerad på LO-bloggen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
